Fagerstas rostfria stål hundra år

Av Lennart Andreasson
Bilder från Fagersta Bruks bildarkiv digitalt bearbetade av Peter Nyblom

År 2021 är det hundra år sedan rostfritt stål första gången tillverkades i Sverige. Fagersta Bruk gjorde den första rostfria smältan den 26 september 1921 i en Rennerfeltugn installerad år 1916.

 

 

Fagersta var emellertid inte först i Sverige att tillverka rostfritt stål. Samma år redan den 19 mars 1921 tillverkade man i Långshyttan den första chargen. Det skedde där i en 5-tons induktionsugn, en s. k. Frickugn. Det stålet innehöll 0,35 % kol och 15,3 % krom och vikten var drygt 3 ton. Av det tog man fram kallvalsad plåt som såldes till Norge där man tillverkade osthyvlar för getmesost. Näst i tur var Sandvikens Jernverk som samma år 1 april tillverkade rostfritt stål.

Det rostfria stålets historia började i England tidigare. Den engelske metallurgen Sir Robert Hadfield gjorde på experimentstadiet redan 1892 stål med 18 % krom och hög kolhalt. Eftersom han testade proven i svavelsyra drog han slutsatsen att krom inte hade någon gynnsam effekt på korrosionsmotståndet. Om han däremot hade testat på saltvatten eller salpetersyra hade han blivit känd som uppfinnaren. Han fick år 1916 klart för sig att oanvända prover från 1892 med hög kromhalt var blanka och praktiskt taget fria från rost.

Harry Brearly upptäckte att 12 – 14 % kromstål var motståndskraftiga mot normala etssyror. Han hade svårt att övertyga andra om nyttan men då han framställt knivar och bestick var succén ett faktum och han fick år 1916 såväl amerikanskt patent och även i ett flertal europeiska länder.

Första tiden var produktionen av rostfritt i Fagersta ej speciellt betydande men ökade successivt och tio år senare hade man en katalog som visade olika rostfria ståls egenskaper och användbarhet. Diverse hushållskärl, diskbänkar och inredningsdetaljer kom att tillverkas i rostfritt. Produkter för industriellt bruk presenterades också i katalogen. Då var koncernen år 1927 bildad, varför en del av stålet tillverkades i Långshyttan och gjutgods i Österby Bruk.

Vanliga stålbeteckningar var då:

RRJ = Rust resistant järn, ett lågkolhaltigt kromstål
RRS = Rust resistant stål, ett kromstål med högre kolhalt
RRNJ = Rust resistant nickel järn, ett lågkolhaltigt stål med både krom och nickel

 

Inramningen användes också på kataloger för andra stålsorter än rostfria. Att man där hade med hakkorset var inte förvånansvärt innan nazisterna tog makten i Tyskland. Hakkorset var nämligen en beteckning Fagersta använde för svavellegerat automatstål. Givetvis tog man av förståeliga skäl bort den beteckningen senare på 1930-talet.

Exempel på användningsområden för rostfritt fanns med i katalogen.

Redan på 1930-talet hade man synpunkter på benämning av stålet. I katalogen framhåller man att ”rostfritt material” var ett olyckligt valt ord, vilket orsakade en del missförstånd. Ett material som är fullkomligt oföränderligt och beständigt finns nämligen inte. De rostfria stålen kan sägas vara motståndskraftiga mot rostning. En bättre benämning skulle därför vara rost- och syrabeständiga stållegeringar. Trots detta har benämningen rostfritt stål levt kvar till våra dagar och ifrågasätts nu inte. I Fagersta byggdes tidigt ett plåtvalsverk där även den rostfria plåten både varm- och kallvalsades. Kolstål var dock dominerande för verkets produktion.

Det gällde att marknadsföra det rostfria stålet. Det var ett skäl till att man på racerbåten Silverkulan hade klätt den med tunn rostfri plåt. Då man på sjöarna i Sverige under 1930-talet tävlade och nådde stora framgångar uppmärksammades båten. Vid närmare koll såg man den fina blanka plåten, loggan och stålbeteckningen.

En produkt som gav en viss uppmärksamhet var suturtråd. Att tillverka en tråd 0,05 mm tjock var något speciellt. Dessutom gjordes linor med flera tunna trådar. Denna verksamhet pågick in på 1970-talet.

Inom Fagerstakoncernen, som bildades år 1927, skedde tillverkning av rostfritt i de andra ingående företagen också. Som nämnts var man i Långshyttan tidigt igång och i Österby bruk tillverkades rostbeständigt stålgjutgods.

Rostfritt stål kom att användas i en mängd olika sammanhang. Det gällde att visa upp det fina materialet.

Rostfritt stål kom att användas mer och mer, men det var förhållandevis dyrt. Man var beroende av lågkolhaltigt skrot och dyra legeringar för att uppnå rätt kvalitet. Förändringar i tillverkningen var nödvändiga. Ett stort genombrott var därför när man fick tillgång till syrgas. Då kunde i ljusbågsugn chargeras skrot och legeringar med högre kolhalt. Vid färskning kunde kol förbrännas men med begränsning av kromhalten till ca 12 %. För att uppnå kromhalt 18 % krävdes därför slutlig inlegering med lågkolhaltig ferrokrom. På 1960-talets slut kom de moderna processerna AOD och VOD där man från början kunde sätta in högkolhaltiga legeringar, som var kostnadsmässigt gynnsamma.

Tillverkning av platta produkter underlättades då man år 1952 installerade ett bandvalsverk för 600 mm breda band och som 1959 ändrades till 800 mm bandbredd. I början var rostfritt stål i bandform där mycket begränsad. På 1960-talet skedde en successiv ökning av den rostfria andelen som band för att senare bli dominerande. Även valsning av rostfri valstråd kom in i bilden för att längre fram få en betydande roll.

Volymmässigt utgjorde rostfritt stål första tiden en undanskymd roll i jämförelse med kolstålet. År 1960 tillverkades i Fagersta 12 000 ton rostfritt. Totalt inklusive kolstålet tillverkades då 183 000 ton. Ökningen av rostfritt var betydande och hade år 1984 nått nästan 100 000 ton och då hade kolstålet avvecklats.