Av Göran Råberg
Källa: Fagersta Brukens Historia, delen 1900-talet
Det första linslageriet på Fagersta Bruk byggdes vid Uddnäs forsen år 1883. Samma år byggdes det första trådvalsverket och tråddrageriet inne på brukets område vid Fagersta forsen.
Ett väsentligt användningsområde för ståltråd var för tillverkning av stållinor. Tråden skulle vara patenterad dragen, och huvuddelen av Fagerstas patenterade tråd förbrukades av det egna linslageriet. Patentering innebar att tråden glödgades därefter skedde en svalning av tråden i ett bad av flytande bly. Tråden blev då spänningsfri efter dragningen och mjukare.
Linslageriet i Uddnäs år 1919
Linslageriet till vänster och linmagasinet till höger vid Uddnäs år 1900
Linslageriet fick år 1919 en ny sump och vattenhjul. År 1921 anskaffades en ny linslagningsmaskin och 1923 en 12-spolig linslagningsmaskin. Tillverkningen kunde inte i längden fortsätta utan en genomgripande rationalisering. År 1927 fattades ett beslut att man skulle inköpa en maskin avsedd för tillverkning av linor upp till 6 ton. Maskinen skulle klara linvikter på upp till 12 ton, men kunde då inte placeras i befintliga lokaler. Ett nytt linslageri måste därför byggas. Våren 1928 anslogs 255 000 kronor till nytt linslageri, inberäknat 50 000 kronor för den nya linslagningsmaskinen. Byggnaden uppfördes på Uddnäsområdet söder om trådrageriet.
Nya linslageriet, foto år 1930
Det nya linslageriet kunde delvis tas i bruk år 1928. Året efter reparerades gamla linslageriets maskiner och flyttades över. Två nya tyska maskiner för oval- och trekantpartiga linor inköptes även år 1929. År 1930 anskaffades en snabbgående partspinningsmaskin för klen tråd med tillhörande hjälpmaskiner och år 1935 en snabbroterande linslagningsmaskin för 18 rullar. Därefter hade linslageriet över 14 linslagningsmaskiner, utrustade med mellan 6 och 24 rullar vardera. Tre av dem var förenade till en tandemmaskin, där en i första maskinen slagen lina omedelbart fick tjänstgöra som kärna i den andra maskinen och detta förfarande upprepades i den tredje. De tre maskinerna var utrustade med 6, 12 och 18 spolar.
De nya maskinerna hade anskaffats efter inflyttningen i nya byggnaden. De övriga, som härstammade från gamla linslageriet i Uddnäs var långsamma och inte lämpade att på ett tillfredsställande sätt tillverka de moderna lintyperna. 120 000 kronor anslogs i två omgångar år 1938 för komplettering av utrustningen med dels två engelska s.k. korgmaskiner och dels två 12-spoliga snabblöpare för klena linor. De nya maskinerna togs i bruk år 1939. Med framgång bedrevs tillverkningen av slutna kablar, en lintyp som icke tidigare tillverkats i landet och speciellt för användning för linbanor. Den första stora leveransen gick till Skånska Cement år 1941 för dess 42 km långa linbana Köping-Forsby.
Under 30-talets senare hälft hade staglinorna en stor roll även om de icke hörde till de dyrbarare produkterna. Linslageriets produktion ökade och år 1942 fördubblades den. Till ökningen bidrog den nyupptagna tillverkningen av slutna kablar. Betydande leveranser gjordes till linbanan Kristineberg-Boliden, med sin längd av 96 km den längsta i världen.
Länk till mer info om linbanan Kristineberg-Boliden: https://sv.wikipedia.org/wiki/Linbanan_Kristineberg-Boliden
En 70 mm grov sluten bärkabel för linbana kontrollmäts
De år 1939 erhållna maskinerna inkräktade på lagerutrymmet för linor. År 1939 tillbyggdes linslageriet därför söderut med ett nytt skepp avsett för lager. Tillbyggnaden blev färdig 1940 och redan samma år blev inte mindre än fem nya maskiner anskaffade. De tre största var en 6-spolig staglinemaskin med 150 kg spolvikt samt en 12-spolig och en 18-spolig korgmaskin. Man skaffade en 6-spolig snabblöpare för suturlinor av mycket fin rostfri tråd, använda för kirurgiska ändamål. Under efterkrigsåren fortsatte den stora efterfrågan på linor. Tillgången på arbetskraft var avgörande för produktionens storlek, trots att kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning tillkom. År 1947 kom det in mycket stora beställningar på slutna bärkablar. Därav blev det en ansenlig årsproduktion av denna lintyp de närmast följande fem åren. År 1950 fanns behov av kärnlinor för ferallinor, som är kraftledningslinor där den yttre ledande delen består av aluminium medan en inre lina av stål svarar för den mekaniska styrkan. Det var Svenska Metallverken som slog aluminiumdelen omkring stållinan. Produktionen av staglinor ökade även mycket starkt, och åren 1951-1952 blev kvantitativt sett absoluta rekordår för linslageriet.
Linslageriet år 1960. Från vänster förman Holger Olsson, okänd och Ivar Eriksson
Linslageriet omkring 1955
Flygbild 1959, linslageriet utmärkt med röd markering
Reklambild i en wirebod på Smögen där man förser fiskare med linor.
I en artikel i Våra Bruk nr 4 -1963 skrevs bland annat följande om linslageriet:
Rationalisering är det ord som står skrivet med eldskrift för de flesta områden i det moderna samhället. Här i linslageriet tar den sig bl.a. uttryck i en planmässig minskning av sortimentet. Man strävar efter att åstadkomma en officiell svensk standard för linor. Det gäller också att hålla kostnaderna nere. Så lite skrot som möjligt är den naturliga målsättningen.
Inne på ingenjör Olssons kontor sitter ett färgfoto på väggen. Över gaffeln på en jättetruck hänger en grov lina. Där är förevigad en av brukets märkligaste produkter, den lina som lyfte regalskeppet Wasa ur Strömmens djup i Stockholm. Den linan tål en belastning av 120 ton, men så är det också en 330-trådig Sealelina (vilket innebär att den är särskilt homogen och tät) med en diameter på 72 mm. Dykarbasen Fälting säger att den är nio tum; sjöfolk använder hellre omkretsen som mått på en linas tjocklek.
Se Månadens bild april 2019 – bärgningen av regalskeppet Wasa.
Wasalinan var en av de grövsta linorna som tillverkats men vilken är den klenaste?
Utan tvivel den spunna suturtråden, den 7-trådiga lina som används för kirurgens speciella sömnadskonst. Varje tråd är 0,05mm i diameter, och suturtrådens diameter är 0,15 mm.
Reklambroschyr för Fagersta Bruks suturtråd på tyska
Reklambroschyr för Fagersta Bruks stållinor från 50-talet
Redan i slutet på 1800-talet var Fagersta Bruks linor kända och berömda.
Bland bidragsgivarna till A.G. Nathorsts två polarexpeditioner, 1898 och 1899, återfinner vi dåvarande ägaren av Fagersta Bruks AB, Christian Aspelin. I inledningen av Nathorsts bokverk på 800 sidor ”Två somrar i Norra lshafvet”, där författaren bland annat berättar om alla som med sina bidrag möjliggjort expeditionerna, läser vi:
”För den vetenskapliga utrustningen lät Fagersta bruks aktiebolag förfärdiga ett 6.000 meter långt, mjukt, smäckert wirerope af flera tusen kronors värde, hvarjämte bruket äfven kostnadsfritt lät slå de för expeditionen behövliga fosforbronslinorna.”
Det finns också en liten beskrivning av hur Fagerstalinan användes:
”När de hydrografiska arbetena voro slut, kom ordningen till trawlen eller bottenskrapan, som från hafsbottnen skulle upphämta prof af det där befintliga djurlifvet. Till trawlen, hvilken skulle släpas längs bottnen och därvid starkt frestade linan, användes det af brukspatron Chr. Aspelin på Fagersta skänkta, sex tusen meter långa mjuka wireropet, hvars utmärkta beskaffenhet gjorde bruket all heder.”
På Spetsbergen finns än idag Fagerstabergen med Aspelintoppen som ligger öster om Bellsundet inne i Van Mijenfjorden, rakt söder om Sveagruva på Nathorst Land.
Fagerstabergen med Aspelintoppen
Namnen Fagerstabergen och Aspelintoppen längst in i den lilla fjorden på Spetsbergens västkust var väl A.G. Nathorsts sätt att tacka Christian Aspelin för att han lät tillverka (i dåvarande linslageriet vid Uddnäs) och skänkte 6.000 meter Fagerstalina till polarexpeditionerna i slutet av 1800-talet.
Se Månadens bild maj 2018 – Fagersta bergen.
Fagersta ståltrådslinor omkring år 1900
Linslagning av vanliga bärande och dragande linor lades ned i början av 1970-talet men slagning av armeringslinor för strängbetong var kvar till 1980-talet. Tråddiametern i betonglinan var 4.30 mm och kärntråden 4.40 mm i de flesta fall. Valstrådsdiametern som användes var ofta 9.00 mm som man drog från.
Tack för informationen om tråddiametrarna, Per Lindberg!
Några exempel av stållinor från Fagersta Bruk
