Av Göran Råberg
Under den industriella revolutionen i slutet på 1800-talet minskades kraftutvinningen med vattenhjul hos de stora kraftförbrukarna som järnbruk och fabriker i Sverige. Kraften leverarades istället för med vattenhjul och konstgångar av vattenturbiner och lintransmissioner som klarade av kraftöverföringen på betydligt längre avstånd och högre effekt från kraftkällan. Lintransmissionen drev en eller flera parallella centralaxlar monterade under taken i verkstadsbyggnaderna. Med remdrift kunde sedan kraften från linorna försörja ett större antal enskilda maskiner som kopplades in och ur allt efter behov.
Lintransmissionen kom som en ny fungerande kraftkälla vid Fagersta Bruk då företaget byggde turbinhuset på Holmen ca 1880. Holmens turbinhus, vid Fagersta fallet, var i drift mellan ca 1880 till 1918. Det hade 2st vertikala francisturbiner på totalt 430 hästkrafter, hög effekt tack vare vattnets fallhöjd på 4,4m. Lintransmissionen till gamla valsverket, gamla götvalsverket, sågbladsverkstaden och mekaniska verkstaden med ett tråddrageri på övervåningen drevs med vattenkraft från Holmens turbinhus.

Turbinhuset på Holmen med gamla sågbladsverkstaden till vänster, linorna för kraftöverföringen syns på bilden,
foto år 1900, Fagersta bruksarkiv.
Den 15 nov. 1915 inträffade en eldsvåda i turbinhuset, det rapporterades att en av linorna brunnit av men reparerades på ett par dagar. Linorna bestod av grova hamparep av egen tillverkning i Fagersta Bruks repslageri. Orsaken till branden var troligtvis att ett av drivhjulen slirade mot linan och friktionsvärmen antände hampan i linan.
Markerade är nr 16 Turbinhuset och nr 35 Repslageriet.

Lintransmission till gamla valsverket, gamla götvalsverket och mekaniska verkstaden år 1916, OBS! Linhjulen på taket till mekaniska verkstaden. Utloppskanalen från turbinhuset syns till vänster, foto Fagersta Bruksarkiv
Kraften från lintransmissionen överfördes till remdrift i verkstäderna vid Fagersta Bruk via centrala drivaxlar som löpte under taket och drev sedan olika maskiner via vertikala drivremmar. Genom att ha olika storlekar på de drivande hjulen kunde separata utväxlingar uppnås för olika behov av hastighet eller vridmoment. De vertikala remmarna löpte så länge som de låg i ingrepp med ett roterande drivhjul i taket och de olika maskinerna kunde kopplas in eller från genom att remmen lades på eller sträcktes upp, eller att kopplingar slogs till eller från.
När den elektriska växelströmmen och 3-fas motorn uppfanns på 1890-talet skapade dess jämna vridmoment och konstanta varvtal då en enklare styrning av kraften än motorer med likströmsdrift. Under utfasningen av lintransmissionen användes ibland en gruppdrift, där en grupp av maskiner blev driftsatta av samma 3-fas motor.

Exempel på gruppdrift i ett med elektrisk kraft drivet tubdrageri i Fagersta, bild från projekt Runeberg
Åren 1896 till 1897 byggdes ett med elektrisk kraft drivet tubdrageri för tillverkning av velocipedrör och vällfria ångpannetuber. Kraftöverföringen till dragbänkar och svarvar m.m. skedde via centrala drivaxlar under taken i tubdrageriet.
Kraften via lintransmissionen från turbinhusen på Holmen och Uddnäs räckte inte till för den kraft som behövdes i tubdrageriet, kraften från turbinhusen var redan fullt utnyttjad.
Som syns på bilden var de två ASEA 3-fas motorerna ganska stora, det är en motor i varje ände av drivutrustningen. I mitten satt drivhjulet för svänghjulets linor och linor för drivningen av de centrala drivaxlarna i taket inne i tubdrageriet.
Elkraften kom från kraftstationen Semla I.
Nästa större förändring blev införandet av enkel- eller direktdrift, som innebar en elmotor monterad på varje maskin. Det tämligen komplicerade systemet med taktransmission och långa drivremmar kunde då avskaffas, samtidigt som maskinparkens storlek och placering enklare kunde anpassas till behovet.
Även om enkeldriftens fördelar var väl kända i slutet av 1800-talet, fanns lintransmissionen och remdriften kvar på Fagersta Bruks många verkstäder ända fram till 1918.
Bilder på remdrift med kraft via centrala drivaxlar på Fagersta Bruk
Bild på vattenkanal och turbinsumpen under turbinhuset
En fördämning av grova träplankor täckte hela utloppssidan mellan intagskanalens väggar som är byggda i slaggsten för att dämma vattennivån till sjön Flogens vattennivå. De två vattenturbinerna var placerade på rad i den vattenfyllda turbinsumpen framför plankväggen på bilden. Vattnet ut från turbinerna gick ner med rör genom golvet, tillverkat av stålplåt med 4-5 cm tjocklek som syns nederst på bilden, och ut bakom fördämningen där dagsljuset syns, spår av utloppsrören finns delvis kvar än idag. Fördämningsplanket är uppsågat efter nedläggningen, troligen för att kunna frakta bort delarna av turbinerna vid skrotningen. Taket var ett borttagbart plankgolv för våningen ovanpå så service kunde lätt utföras genom att stänga vattentillflödet genom utskovsluckorna i dammen och torrlägga turbinsumpen. Drivaxlarna från turbinerna gick upp genom hål i taket och hade utrustningen för lintransmission på våningen ovanför.
På 1930-talet göts det ett betonggolv på trägolvet, trägolvet har senare genom röta fallit ned i turbinsumpen som syns på bilden. Kalkutfällningar på väggarna i intagskanalen och fördämningsplanket visar var vattennivån var när anläggningen var i drift.

Vattenkanalen är belägen på ca 5 meters djup nere i ”källaren” under turbinhusgolvet. Skissen ritad av Göran Råberg.

Turbinhusets norra långsida med turbinsumpen i ”källaren”, skissen är inte skalenlig, den är ritad enbart för att visa principen av Francisturbinernas placering, skiss ritad av Göran Råberg
Principskiss av turbinhusets norra långsida med turbinsumpen med de två francisturbinerna i rad till vänster. Effektreglering sker via reglering av ledskenevinkeln med ratten bredvid utgående kraftaxel. Ingående vatten till turbinerna gick genom de tre ledskenorna på den ofärgade cylindern på bilden. De grova utloppsrören gick genom en ca 4-5 cm tjock stålplåt som vilade på stålbalkar på golvet och bildade botten på den vattenfyllda turbinsumpen, utloppsvattnet gick vidare ut under vattenytan i utloppskanalen på södra sidan av huset. Vattenfördämningen symboliseras av den bruna plankan ovanför vattennivån bakom turbinen. Utgående kraft gick via axeln med rotationspil ovanför de två turbinerna till växellådor och svänghjul för lintransmissionen på golvnivån i turbinhuset. Lintransmissionen till gamla valsverket och gamla götvalsverket hade kanske egna svänghjul för kraftutjämning i sina lokaler.
På den första bilden i den här Månadens bild om turbinhuset, som jag fotograferat 2008-06-03, syns kalkutfällningen på utsidan av turbinhusets slaggstensmur som visar var turbinsumpen var belägen och hur hög vattennivån var!
Ett år före nedläggningen av turbinhuset på Holmen år 1918, byggdes den elektriska kraftstationen Fagersta I på östra sidan av Fagersta dammen år 1917.

Kraftstationen Fagersta I, närmast i bild, huset bakom är mekaniska verkstaden, foto 1917 Fagersta bruksarkiv
Källor:
Fagersta brukens historia.
Västmanlands Läns Museum.
Byggnadsantikvarie Anders Erikssons rapport efter hans inspektion av turbinhuset år 2005.
Project Runeberg.
Artiklar om Fagerstas mekaniska kraftstationer på vår hemsida:
Uddnäs turbinhus
Länk: https://bruksmuseet.se/oktober-2016-fagersta-bruks-kraftforsorjning-slutet-pa-1800-talet/
Artiklar om Fagerstas elektriska kraftstationer på vår hemsida:
Semla I och II
Länk: https://bruksmuseet.se/maj-2015-fagersta-bruks-forsta-elektriska-vattenkraftverk/
Västanfors gamla kraftstation
Länk: https://bruksmuseet.se/vastanfors-gamla-kraftstation/
Semla III
Länk: https://bruksmuseet.se/kraftstationen-semla-iii/
Reservkraftstation ”Ångreserven”
Länk: https://bruksmuseet.se/september-reservkraftstationen-angreserven/