Brukets glänsande limousiner.

Av Margaretha Eriksson.

Infödda Fagerstabor kommer ihåg de välputsade tjänstebilarna. På femtiotalet kunde man se en Chrysler eller en Ford Fairlane glida fram på stadens gator. Kanske på väg till Bromma flygplats eller till någon av brukets dotterföretag. Det var goda tider och prominenta stålkunder besökte ofta vårt bruk. Det hände att disponent Hjalmar Åselius mötte besökaren på brukskontorets trappa.

Tre chaufförer var anställda. Sten Andersson, Sven Andersson  och Ingvar Eriksson. Valter Norgren var privatchaufför åt disponent Åselius.
Sten och Sven Andersson var bröder och blev den tredje generationen i släkten som var chaufförer inom brukskoncernen.

Deras farfarsfar Anders Gustav Andersson var född år 1849 och arbetade som stalldräng och passopp till överingenjör Wahlberg. Han utsågs också att köra hästdroskan när det behövdes. De två hästkrafterna hette Rubin och Diamant.

Hans son, Alrik Andersson, fortsatte i faderns fotspår som kusk åt bruksherrarna, men fick senare sätta sig bakom ratten i en jättelik Lincoln V 12 med registreringskylten U 53.

Det hade kunnat bli en fjärde generation Andersson, men Stens son Roger bröt trenden.
-Jag blev grävmaskinist i stället, berättar han. Tiderna var annorlunda och leasingbilar var den nya lösningen för företag. Men Roger kommer ihåg med vilken omsorg hans far vårdade de bilar han körde. -Han ställde aldrig in en smutsig bil i garaget, minns Roger. Det skulle också vara lika fint under motorhuven som ovanpå.

Egentligen var det slumpen som gjorde att Sten blev brukets chaufför. Han arbetade tidigare på en av brukets verkstäder.
Den ordinarie chauffören blev inkallad av försvarsmakten och Sten fick då frågan om han ville ställa upp som bilförare. Det var en dröm som gick i uppfyllelse för den unge Sten. Årtalet var 1933.
Sedan dess har han kört åtskilliga mil och hunnit med olika bilmodeller innan han gick i pension.

Chaufförerna bar förr uniform i tjänsten. Grå på sommaren och mörkare på vintern. De blanka knapparna i kavajen hade brukets symbol, Fagerstaliljan. Skorna var ständigt nyputsade, chaufförerna representerade ju ett bruk med anor.
I arbetsuppgifterna ingick hämtning av både egen personal eller kunder som kom med flyg till Bromma. Ibland kunde det bli tre vändor om dagen till flygplatsen. Det var också transporter av varor till de olika verkstäderna. En hel del besök till dotterföretagen i Österby, Kloster, Horndal eller Forsbacka fanns med på körschemat.
-Stockholmskontorets chaufför blev en mycket god vän till min pappa, minns Roger. När han slutade som brukets chaufför, fick han anställning som vaktmästare och chaufför på Harpsund.

Tre dagar varje sommar fick Sven låna bilen för privat bruk och då blev det en semesterresa med familjen.
-Det var trevliga turer, kommer ihåg att vi bland annat var till Norge, säger Roger.

Jourtjänstgöring en vecka i månaden ingick i anställningen. Under en av Stens jourveckor blev han uppringd mitt i natten. Det hade varit fest på brukshotellet och en yngre tjänsteman som tittat för djupt i glaset ville ha skjuts hem.
Sten bodde då på Valsverksvägen och fick cykla ner till garaget vid brukshotellet och köra ut bilen.
Skjutsen beställdes till Jubbacksvägen, en sträcka på 200 meter från hotellet.
Sten körde hem mannen, hämtade sedan sin cykel och trampade till hemmet på Valsverksvägen.
Osande eder låg säkert nära till hands. En tradition som fanns på bruken förr, det var att en nybliven pensionär fick skjuts hem den sista arbetsdagen.
Givetvis med egen chaufför i någon av de fina limousinerna.

 

Några fler av Fagersta Bruks bilar. Samtliga bilbilder är digitaliserade och justerade i photoshop av Peter Nyblom: