Augusti 2022 – Liljekvist: En som var med

Källa: Fagersta Forum Nr 2 1946

Av Göran Råberg

 

 

Det var på den tiden då järnbruksledarna kallades brukspatroner och smederna var tusenkonstnärer. Till Fagersta kom 1887 en ung man som hette Johan August Liljekvist från Småland. Han skulle tillträda platsen som mjölnare vid Uddnäs kvarn. Kvarnen befanns just då i ett jämmerligt skick, men Liljekvist kunde konsten att sköta kvarnstenarna. Ensam klarade hela rulljansen under ett år. På lediga stunder gjorde han likkistor. Det kravet stod nämligen i kontraktet.

Idag, (1946), är Liljekvist en man på 82 år, och ingen kan bättre än han själv berätta om den tid Johan August Brinell vann världsrykte.

– När jag kom till Fagersta var han överingenjör. Vi var alltså två goda smålänningar födda i samma småländska socken. Efter året som mjölnare fick jag platsen som ramsågare vid den då nybyggda sågen i Uddnäs, och det höll jag på med i fyra år. Nu hade jag hunnit bli bättre bekant med Brinell och han ville flytta mig till modellverkstaden. Där höll jag på i åtta år tills Brinell en dag och sade : ”Nu får Liljekvist inte vara här längre!”. Brinell satte mig på en ganska rolig och ansvarsfull uppgift för den tiden: Jag fick sköta de elektriska maskinerna i rördrageriet.

Kungen och knallhatten

Minnen?
Det glittrar i Liljekvists blåklintsblick, och han ler under den vita mustaschen. – Jag minns hur vi planerade och arbetade för utställningen i Stockholm 1897. Så kom den stora dagen då kung Oscar gjorde oss den äran. När han stannade vid Fagersta-montern, tog jag vördsamt av mig knallhatten. Kungen sträckte fram handen och sade utan vidare omsvep: ”Sätt på dig hatten, gosse!”

”Om torsdag skall vi fara till Paris”

När Paris-utställningen år 1900 nalkades, kom det på min lott att efter ritningar och anvisningar av ingenjör Rydberg tillverka montrarna och ombesörja att hela utställningen blev nedstuvad i lådor för vidare transport. Min bror som också arbetade i Fagersta fick i all hast klara av de elektriska maskinerna i rördrageriet. Så en vacker dag kom Brinell och sade: ”Nu om torsdag skall Liljekvist göra sig beredd att fara till Paris!” Han tyckte att jag också skulle få resa till fröjdernas stad och beskåda resultatet. Jag skulle också få bestämma vilka medarbetare jag ville ha med mig.

Det var inte lång betänketid, men jag var säker på valet. Hellström från mekaniska verkstaden skulle hjälpa till med uppmonteringen. Murarbasen i martinen Nils Johan Svensson samt Anders Jansson engagerades för träarbetena. Efter tre veckors arbete i Paris fick bara ingenjör Rydberg och jag bli kvar. Det fina arbetet med diagram och skisser uppdrogs åt mera finhänta fransyskor och fransmän.

 

 

Att utställningen gjorde succé är ju allmänt bekant, inte minst Brinells hårdhetsprovningsapparat som då visades offentligt för första gången. Det var många människor från jordens alla hörn som ville se apparaten.

 

Sodom och Gomorra

Liljekvist hämtar andan och så fortsätter han oförtrutet med sina hågkomster. – Ja, Paris, ja! Det var en lyx och ett elände. Jag sade åt ingenjör Rydberg: ”När Vår Herre brände Sodom och Gomorra och låter det här stå kvar, då kunde han lika väl ha låtit Sodom och Gomorra stå obrända!”

Fin arrak hade de i alla fall där nere, jag fick med mig en liter för 72 öre, en liter som var god för en tia. En butelj rödvin hade jag också i kappsäcken, men brännvinet fick vara, för det var smakade inte alls så bra som det svenska.

Det vackraste minnet av Paris är Boulogneskogen med sina myrtenlundar och apelsinträd. Det var som en doft ur paradiset. Jag var kvar i den syndiga staden hela eftersommaren, och pengar fick jag från konsulatet när jag behövde.

Personerna på bilden:
Främre raden fr.v. Hjort, Domnarvet, Berggren, Hagfors. Anders Jansson, Fagersta. Ingenjör Dahlerius, Domnarvet. Axel Wahlberg, (Disponent Fagersta Bruk fr 1907). Ingenjör Tegerström, Stockholm. Ingenjör Rydberg, Fagersta. Palmer, Domnarvet, Andersson, Avesta.
Bakre raden fr.v. Andersson, Domnarvet. Sjöberg, Domnarvet. J.A. Liljekvist, Fagersta, (byggare av Fagersta Bruks montrar). Ingenjör Johan Johansson, Avesta. Harald Hellström, Fagersta. Nyberg, Östeby bruk. Monsieur Passy, Frankrike. Olin, Iggesund. Askelöf, Söderfors. Ruuth, Granitbolaget. Augustsson, Granitbolaget.

---

Nära katastrofen

När jag kom hem till Fagersta två dagar före jul frågade Brinell: ”Hur står det till med liket? ”
Nya arbetsuppgifter väntade efter hemkomsten. De elektriska maskinerna i nya valsverket skulle sättas igång, men det var så kallt den vintern, så det låg rimfrost på dem. Kontakten mellan högspänningen och fuktigheten skulle vara farlig för maskinerna. Jag avrådde Brinell från försöket.

”Maskinen går inte femtio varv förrän den tar eld och brinner upp”, protesterade jag. ”Sätt i gång!”, sa Brinell.

Jag slog till spaken och det satte fyr ögonblickligen. Marmorskivorna smälte som gummi, allting var ett enda eldhav. Brinell svimmade, och det tog eld i min blårock, så jag fick kasta både honom och mig själv ut i snön för att klara livhanken. Men sen var det allt Brinell som ringde efter hjälp från Allmänna Svenska, Västerås.

Trotjänare från Fagersta

Brinell var en verklig hedersman. Han hade reda på alla sina arbetare och han visste vad de dög till. Men han hade också en enastående hjärna att räkna ut och kunna sina siffror. Språkligt skicklig var han som få.

Man skulle kunna räkna upp en del yrken man fuskat i under sina fagerstaår. Det blir bildhuggare, instrumentmakare, vapentillverkare, sparkstöttingsfabrikant, montör och annat smått och gott.

Mycket har förändrats i Fagersta sedan jag kom hit. Då var det bara brukshandeln, fruhemsbyggnaderna, några små stugor från ”forntiden” och så verken. Det är alldeles märkvärdigt att ett samhälle kan växa fram så svindlande snabbt.

När jag kom hem från Paris ställdes montrarna först upp i ett nybyggt skepp i rördrageriet. Dit fick alla intresserade gå och titta. Sedan byggdes monterhuset dit föremålen flyttades.

 

 

 

Ja, nu har jag varit med om att se monterhuset rivas och hela härligheten packats ned. Men det kommer väl en tid när ett utställningshus kommer upp. Kulturminnesmärken ska nämligen visas och inte förvisas!