Av Margaretha Eriksson.
Från krigsmuller till ett hoppfullt årtionde.
Det skulle hända mycket under de år som följde efter krigsslutet.
Optimismen var stor. Bruket expanderade och staden växte så det knakade. Affärshus och egna hem byggdes. Hjalmar Åselius axlade Axel Fornanders mantel och blev brukets disponent år 1942. Tre tusen arbetare var då anställda på bruket.
En kall januaridag år 1940 klev artonårige Per Hellström av tåget vid stationen i Västanfors. Han kom från Näs bruk som tillhörde Horndalsverken och hade fått tjänst som tidskrivare på brukets mekaniska verkstad.
-Tjugofem kronor i veckan var min lön, berättar Per. Jag blev väl bekant med karlarna som jobbade på bruket. Det var ett grannlaga arbete att räkna ut avlöningarna. Ackordssystemet var invecklat och gubbarna höll noga reda på sina timmar.
Per Hellström slutade sin yrkesbana efter fyrtio år som administrativ direktör.
Disponent Åselius hade en femårsplan för brukets framtid. I England hade en man vid namn Henry Bessemer forskat fram en metod att framställa stål av tackjärn. En process som användes vid Västanfors hytta redan på 1860-talet. Den återupptogs nu för att passa in i det nya tillverkningsprogrammet.
Fagerstaborna kunde nu se gnistregnet från bessemerblåsningen som påminde om ett fyrverkeri. Under mitten av 1940-talet togs beslut om det så kallade F-programmet, vilket innebar nytt stålverk, trådvalsverk, rörverk med mera. Bruket var på rejäl frammarsch.
Fyrverkeri. Gnistregnet från bessemerblåsningen lyste upp hela himlen under mörka vinterkvällar.
I Fagersta centrum fanns konsumbyggnaden, centrumhuset och järnhandeln (idag Fagersta Posten). Nu byggdes flera affärshus med Vilhelminaparken som en grön oas mitt i stadsbilden.
Fagerstagrabben Lars Bagge var i sjuårsåldern när byggandet av affärshusen började.
-Det var oerhört spännande, berättar han. Vi ungar kunde tillbringa flera dagar vid den stora gropen där grävmaskinerna slukade jordmassorna.
Maskinerna var ofta trasiga, men då grävde karlarna med spadar.
Staden fick ett köpcentrum med flera butiker och folk var köptrogna. Den nya busstationen stod klar år 1952 med busslinjer till olika stadsdelar.
Centrum. Lagom till stadsbildningen stod det första affärshuset färdigt. Där inrymdes Strandbergs, Bergmans, Cykel och Sport, Isgrens konditori, Norstedts bosättning och VLT:s redaktion.
Egnahemsbyggandet fortsatte och de första bostadsrättsföreningarna belägna vid Felixvägen och Cactusvägen stod snart inflyttningsklara.
År 1948 var lasarettet färdigbyggt, ett modernt sjukhus med duktiga läkare och sköterskor som gav trygghet åt befolkningen.
Idrotten hade en stor plats i bygden. I slutet av 1940-talet fanns många duktiga idrottsmän i Fagersta. Stavhopparen Allan Lindberg var stans stolthet. När han med sitt hopp på 4,17 meter tog guldmedalj vid EM i Oslo år 1946, då jublade Fagerstaborna. Vid hemkomsten möttes han vid brukets station av bruksmusikkåren och tusentals ortsbor.
Hemkomsten. Allan Lindbergs namn var på allas läppar. Året var 1946. Hans stavhopp på 4,17 meter gav guldmedalj vid EM I Oslo. När tåget stannade vid brukets station hade nästan hela staden mött upp. Han bärs i guldstol av idrottskamraterna.
Guldmedaljen lades ut till allmänt beskådande i VLT:s skyltfönster.
-Jag sprang ner och tittade på medaljen nästan varenda dag, berättar Lars Bagge. Vi ungar inspirerades att börja träna stavhopp. En avskalad granpåk fick tjänstgöra som hoppstav och i leken siktade vi mot guldet.
Tore Tillman och Karl-Inge Björnbom var andra namnkunniga idrottsnamn, Björnbom hade länge rekordet på 7,17 meter i längdhopp.
Fagerliden var dåtidens stora idrottsarena, där hölls stora tävlingar på kolstybb och gräs. I den södra stadsdelen var Västanfors idrottsplats bandykillarnas hemmaplan. Vid en hemmamatch mot Bollnäs under 1950-talet noterades 7 500 betalande åskådare.
Bandy . Västanfors IF:s bandylag lockade storpublik vid sina matcher. Det hände att järnvägsvallen fylldes av människor.
Tre biografer visade film onsdag, lördag och söndag. Det var väl inte de senaste rullarna som visades, landsorten fick vänta på nya filmer.
Sommartid var det folkparken som gällde för alla åldrar. Folk med några år på nacken minns alla tjusiga operetter, varitéer och konserter som spelades på sommarteatern.
Det var en dansant publik som växte upp upp på 1940-talet.
-Jag minns trängseln och den härliga stämningen i B-salen en söndagskväll då Paramount spelade, säger Per Hellström.
Paramountorkestern var en fjäder i hatten för musiklivet i Fagersta.
Basisten Åke Hahre kommer ihåg den nya flygeln som parkledningen var så rädda om. Jazzpianister fick inte använda den, för då skulle de säkert hamra sönder instrumentet. Men problemet löste sig till det bästa.
En ortsbo, Inge Söderberg, erinrar sig en händelse med extra knorr.
En av frikyrkorna hade arrangerat ett korståg mot svordomar. Mannen som skulle hålla anförande blev sjuk och en ersättare utsågs.
Denne var inte så van att tala inför publik och blev lite nervös. I ivern vände han på stavelserna och istället för hitskickad blev det skithickad.
Det måste ha varit svårt att hålla sig för skratt i kyrkbänken den gången.
Margaretha Eriksson
Höghus. Det är 1950-tal och de gamla brukskåkarna ersätts av modern bebyggelse. Två nya höghus och två lägre hyreshus stod inflyttningsklara på Dalavägen.