December 2021 – Byn Wik med järnvåg och poststation

 Av Bengt Nordstedt – Lennart Andreasson.

Wik eller Vik i Söderbärke var en gång i tiden en riksbekant centralort i Bergslagen och var på 1700-talet Dalarnas viktigaste utpost i kommunikationerna med Stockholm. Denna lilla bergsmansby vid gränsen mellan Västanfors och Söderbärke socknar vid sjön Södra Barken blev säte för flera speciella funktioner som ”Kronans järnvåg”, postverkets första kontor i Västerbergslagen, vägtrafikstation och faktori. Västerbergslagen är ett geografiskt område i södra Dalarna som nu motsvarar Smedjebackens och Ludvika kommuner exklusive Säfsnäs socken. På 1700-talet var byn med 36 hushåll den största i Bärkesocknarna. Där fanns också kronans järnvåg, marknadsplats, gästgiveri och poststation.

I Historiskt-Geografiskt och statistiskt Lexikon öfver Sverige år 1866 anges: 185 inbyggare, deraf 30 ståndspersoner och 48 bergsmän. Omtalas redan i konung Magni bergsordning år 1354 och i Erik af Pommern privilegier 1420 under namn af Wikaberg.

Wiks by har tydligen existerat sedan medeltiden och växte upp kring järnhanteringen och hyttverksamheten. Det fanns två hyttor som låg vid Plågbäcken; en medeltida (den nedre) och en från 1639 (den övre). Den senare blåstes ned redan 1692 och den äldsta 1704-05. Under senmedeltid fanns en upplags-/lastageplats för kol vid Plågbäckens nedre lopp.

 

Järnvågen och hanteringen

Järnvågen i Wik var en av ett flertal järnvågar i Sverige. Vågarna låg i huvudsak vid hamnar. Järnvågen var inte enbart en balansvåg utan en institution där det ingick ett område med lokaler för administration och lager och kunde betraktas som en tullstation.

Järnvågarna var i huvudsak till för att kronan skulle kunna hålla kontroll över järntillverkningen och handeln med järn. Allt järn som var under leverans bokfördes och kvaliteten kontrollerades av särskilda järnvräkare. Den äldsta och vanligaste metoden var att slå stången mot en sten för att se om den höll. Det kunde också finnas en brytstock, en trästock med järnögla, där stångjärnet böjdes i en halvcirkel. Järn som brast klarade inte inspektionen och hela lasten beslagtogs. En tänkbar orsak till det spröda järnet kunde vara att man i hyttan använt malm med hög fosforhalt. Fosfor gör nämligen järnet sprött. Godkänt järn övergick från leverantör till köpare och man kunde ta ut avgifter och tullar. Kasserat järn kunde användas som barlast i båtar.

 

Järnet kom norrifrån till Wik och landtransporterna utfördes med häst på vinterföre och företrädesvis på sjöisarna. Under den varma årstiden blev det oftast båttransport.

När järnlasterna från norra Bergslagen anlände till vågen i Wik togs de omhand av järnbärarna. Järnet vägdes och kontrollerades och bars in till lagret. Järnvräkarna förde vågböcker och skrev ut olika verifikationer som vågsedlar och forsedlar. Nästa destination för järnet var vanligtvis till Köping eller till något bruk i närheten om det var fråga om tackjärn.

Det kunde vara stora laster att transportera och som exempel kan nämnas att Ramnäs bruk vid ett tillfälle fick 100 ton tackjärn levererat via Wik. Lika stor post stångjärn väntade vid ett annat tillfälle på transport till Köping vilket innebar 200 hästlass längs den långa körvägen över Gunnilbo.

Det var alltså en livlig verksamhet i anslutning till järnvågen. Där kunde man se forkarlar, skeppare, järnbärare, vägare och ibland bergsmän och köpmän som gjorde upp om järnaffärerna. Här fanns Västerbergslagens direkta kontakter med uppstäderna vid Mälaren och skeppsbroadelns handelshus i Stockholm. En fläkt från den vida världen.

Vägtrafiken och handeln

Wik var inte bara ett centrum för godstransporter. Det blev en naturlig anhalt för resenärer till och från landskapet. Till och med Carl von Linné på sin resa sägs ha övernattat på Wik.

”Vägvisaren uti Svea och Göta riken” från 1768 tar upp två stråk som passerar Wik nämligen vägen genom Köping till Bergslagen med hållpunkterna Gisslarbo, Tommesbo, Skinnskatteberg, Wik, Skarven, Norrbärke, Bommarsbo och Säter. Vägen genom Bergslagen till Falun från Örebro gick över Dylta, Skärmarbo, Lindesberg, Nya Kopparberget, Wik, Norrbärke, Ingevallsbo, Naglarby och fram till Falun.

En gammal uppmaning till en resande sedan han satt sig i åkdonet och det bär
iväg är:

Kör och skrik,
Säj, du är hemma i Wik

Marknadsrättigheter

Wik var en sådan ort som hade marknadsrättighet en dag per vecka. Då öppnade handelsmännen sin verksamhet och många kunde köpa och sälja eller göra bytesaffärer. För gemene man från trakten var nog det som gav Wik största betydelsen. För glesbygden medförde kommunikationerna och handeln i Wik att tillfredsställa det än i dag stora behovet att titta på folk.

Västerbergslagens första postkontor

Västerbergslagen hade stor befolkning med många bruk och småföretag genom den livliga järnhanteringen med sina sidoeffekter. Det dröjde ändå länge innan detta stora område fick ett postkontor. År 1742 beslutade äntligen kanslikollegiet att ”Överpostdirektören skulle foga anstalt om en postgång från Avesta genom gamla Norbergs by till Wijk i Söderbärke socken och om inrättande av ett postkontor i Wijk”. 12 år senare kom ett kungligt brev om öppning av postgången genom Bergslagen. Som exempel kan nämnas att grangärdeborna fick en resa på 12-13 mil fram och åter till Wik.

Postkontoret fick förstås stor betydelse och var öppet drygt 100 år och stängdes för gott år 1864 då det flyttades till Västerby, närmare Söderbärke kyrkby.

Postkontoret i Wik lever symboliskt vidare tack vare frimärkssamlarna som har frimärken stämplade i Wik. Ett intressant exempel är ett brev med ett blått frimärke 4 skilling banco adresserat till Brukspatron Thomas Aspelin i Stockholm. Det är stämplat 16 juli 1855. Sverige började första gången ge ut frimärken 1 juli 1855.

Thomas Aspelin var rikt gift med borgardottern Jeanna Peterson. Han var grosshandlare, sockerbruksidkare och tobaksfabrikör. Det gjorde det möjligt för honom att 14 augusti 1852 ropa in Fagersta Bruk på en exekutiv auktion på värdshuset Blå porten på Djurgården i Stockholm.

Brevet till Bruks Patron Högädle Herr Th. Aspelin som skickades hophäftat utan kuvert. Det finns numera i en privat mycket imponerande samling av skillingar, där den gula kända treskillingen också finns. Noteringar gjorda på brevet:
1855
Sandberg
Fagersta 15 July
Ankom 18
Besv . 19

 

 

Wik i dag

Av det som förr var stort för Wik syns i dag inga spår. Byn är bortsopad och på platsen ligger vattentäktens infiltrationsbassänger och brunnar för vattnet till Fagersta Kommun. Vägen mellan Fagersta och Ludvika skär av järnvågens tomt. Nuvarande bebyggelsen i Viksberg kan ses i sluttningen ovanför.

 

Wik förr på flygbild och karta