Av Jan Qvick
Då andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 agerade myndigheterna snabbt. Redan vid midnatt natten till den 2 september förbjöds all försäljning av bensin och från och med klockan 10 samma dag infördes förbud med all trafik av privata bilar, motorcyklar och motorbåtar. Under de följande sex åren rådde stor brist på bensin. Vid vissa tidpunkter i början av kriget kunde privatpersoner få köpa små kvantiteter bensin och då mot uppvisande av ransoneringskort. Av den svenska fordonsflottan som 1939 uppgick till cirka 180 000 personbilar och 70 000 lastbilar och bussar fick en stor del av personbilsbeståndet ställas av under krigsåren och i vissa fall tog krigsmakten även däcken och använde dem till sina fordon. Bensin fanns tillgänglig endast för utryckningsfordon. Räddningen för de få personbilsägare som hade lyckan att få tillgång till däck blev generatorgasen, som populärt kallas gengasen.
Ransoneringskort för inköp av bensin, 1939-1940. Foto Göran Råberg
Fagersta Bruk var en viktig kugge i den svenska krigsindustrin och behövde ett antal bilar inte minst för att upprätthålla kontakterna med utebruken. Bruket fick därför självfallet tillstånd att hålla fordonsflottan igång, men tvingades konvertera bilarna till gengasdrift. En Ford V8 med registreringsnummer U220 inköpt 1939 försågs med ett bakmonterat aggregat på en pivåvagn. Det fungerade bra i cirka tre år, men sedan råkade motorn ut för ett motorhaveri av något slag och då det var svårt att hitta reservdelar under krigsåren ställdes den undan. Detta framgår ur kopior av gamla besiktningsinstrument som finns tillgängliga på Riksarkivet. Flera bilar behövde köpas in, men då all nyproduktion av personbilar upphört fick det bli någon av de många som stod avställda runt om i landet. Jag har via Riksarkivet följt en bil som det finns bilder på, en Opel Kapitän 1939 med registreringsnummer U6248.
Besiktningsinstrument för U6248, Opel Kapitän
Opeln hade köpts av ingenjör Lindskog i Stockholm i juni 1939 och i juni 1940 ställdes den av efter att han först i oktober 1939 och senare i februari 1940 fått tilldelning på vardera 15 liter bensin. Efter att Nordsjön minerades i april 1940, den s k Skagerackspärren, upphörde all tilldelning av bensin till privatpersoner. Ingenjör Lindskog sålde Opeln i augusti 1944 och i september registrerades den på Fagersta Bruk efter att den hade försetts med ett frontmonterat gengasaggregat av Amerikanska Motorimporten, Motorami, i Stockholm. Motorami i Sverige var återförsäljare av bl a Opel som ju var ägt av General Motors i USA. Aggregatet var ett Källeaggregat av typ GGC med träkol som bränsle. Takräcket på bilen skvallrar om att där fanns plats för kolsäckar.
Opel Kapitän, årsmodell 1939. Chaufför Ingvar Eriksson 23 juni 1945. Foto Herbert Andersson
Källeaggregatet var utvecklat av ingenjören Torsten Källe från Säffle. Han hade grundat firman ”Källe-regulatorer” redan 1921 i syfte att tillverka regulatorer. Företaget finns ännu idag i Säffle under namnet ”BTG Källe Inventing AB” och är verksamma inom reglerteknik. Torsten Källe var alltså uppfinnaren men aggregaten tillverkades i Jönköping av Svenska Fläktfabriken. Källeaggregaten arbetade med mera finfördelat träkol än många andra aggregat, de var lättare än andra och modellen som sitter på Opelns front vägde bara ca 50 kg. De var dessutom relativt snabba att starta, 5–7 minuter jämfört med minst det dubbla för många konkurrenter. Torsten Källe fann också med laboratorieexperiment, att bränslet utnyttjades optimalt om den ingående luften innehöll cirka 17% koldioxid vilket ledde till att han återförde en del av avgaserna.
Principskiss för Källeaggregat
Tändningen av aggregatet var det mest kritiska och då inträffade många olyckor med gengasen, trots att det varnades livligt. Gengasen består till största delen av kolmonoxid som är oerhört giftig och dessutom både lukt- och färglös. Kolmonoxiden bildas genom att kolet får oxidera under strypt lufttillförsel. Under färd sker lufttillförseln genom att motorn suger in luft i aggregatet, men under igångsättningen måste en fläkt användas för att få fyr i grytan. Tändningen görs med speciella långa, grova tändstickor. Under tändförloppet med igångsatt fläkt släpps gasen ut i luften och om man inte har god ventilation kan olyckan lätt vara framme. Man räknar med att bara under 1941 dog ett dussintal personer av gengasförgiftning och ett hundratal fick så allvarliga skador att de var nära att dö. Många flera drabbades av, i vissa fall livslånga, hjärnskador till följd av syrebristen. Man bör alltså vara utomhus men en gråkall regnig höstdag kunde det vara frestande att tända aggregatet inne i garaget. IC, som senare blev OK, skrev i en broschyr om gengasdrift år 1941:
Kom ihåg att fläkten under fläktning blåser ut omkring 1000 liter giftgas per minut, och att dessa 1000 liter förstöra 1 miljon liter luft! Håll därför under fläktningsperioden Er själv och andra på betryggande avstånd från fläktavloppet.
Gengaständstickor Foto Göran Råberg
Opel Kapitän årsmodell 1939. Chaufför Valter Norgren 27 maj 1946, Valter var privatchaufför åt disponent Åselius. Foto Herbert Andersson
I december 1945 återställdes Fagersta Bruks Opel Kapitän till bensindrift och man behöll bilen till maj 1948, då fabriksnya bilar åter gick att köpa och bland annat inköptes en Chrysler New Yorker som direktionsvagn. Opeln köptes av en byggmästare i Strömsholm som körde med den i fem år till 1953 och den var antagligen ganska slutkörd då, för två år senare skotades den. Gengasdriften slet hårt på motorerna och i början av 1950-talet hade man även börjat salta grusvägarna sommartid för att binda dammet så rosten hade nog gjort sitt också.
Aggregat med veddrift förekom också men användes mest på tyngre fordon som lastbilar och bussar. Renligare än kol, absolut, men mera skrymmande!
Gengas är ett fossilfritt bränsle – kan det komma tillbaka?
Källor
Peter Haventon, Gengas, 2005. ISBN 91-87005-14-X
