av Jan Qvick och Göran Råberg
Turbinhuset på Holmen, foto Göran Råberg 2008-06-03.
År 1939 kontaktades Fagersta Bruk av licentiat Per Erik Wretblad vid Lumalampan och han föreslog att Fagersta skulle påbörja en tillverkning av sintrade detaljer av järnpulver. Lumalampan stod vid den tidpunkten redo att lansera sin hårdmetall på marknaden och därmed bli en konkurrent till Fagersta-Seco. Ledningen i Fagersta tyckte att idén med självsmörjande lager var god och Wretblad anställdes.
Per Erik Wretblad, cirka 1940
Självsmörjande lager av sintrat järnpulver hade vid den tiden börjat vinna insteg i amerikansk industri och Wretblad genomförde en studieresa till USA under 1940-41 för att studera tillverkning och tillämpningar. En experimenttillverkning började i Fagersta 1942. Vid den tidpunkten hade bygget av den nya hårdmetallfabriken på Holmen påbörjats och efter att den tagits i bruk i början av 1944 kom Turbinhuset bli platsen för tillverkningen av självsmörjande lager, eller Sintermetallen som tillverkningen kom att kallas.
Wretblad hade säkerligen fått många impulser i USA om tänkbara tillämpningar och efter hemkomsten företog han många resor i Sverige. Många av hans reserapporter finns ännu kvar och är en intressant läsning. Bland presumtiva kunder som han besökte kan nämnas tillverkare av radioapparater för lagringen av rattar på dåtidens apparater och tillverkare av telefoner för lagringen av fingerskivor. En kund som verkligen nappade på Fagerstas självsmörjande lager av järnpulver, som kom att heta Ferrolit, var Electrolux för användning i dammsugare och man skrev leveransavtal.
Självsmörjande lager. Digitalmuseum
Ferrolitlager Fagersta Bruk, Fagerstabrukens historia
Tillverkningen av Ferrolit utgick från Höganäs järnsvampspulver som med tillsats av grafit och ytterligare en eller flera metaller med lägre smältpunkt än järn som tenn, bly eller koppar. Pulverblandningen maldes i kulkvarnar och pressades sedan under högt tryck till nära färdig form varefter lagren sintrades i vätgas vid ca 1100°C. Grafiten verkade som smörjmedel vid pressningen och övriga tillsatsmetaller smälte och underlättade sintringen. Efter sintringen hade lagret en öppen porositet uppgående till cirka 1/3 av volymen som måste fyllas med olja omedelbart innan järnet hann oxidera i luften. Processen avslutades med ännu en pressning för att ge lagret korrekta mått.
Reklambild Ferrolitlager, 1940-tal. Peter Nybloms bildarkiv
Senare utökades lagerprogrammet också med sintrade lager i brons, Bronzolit. Man tillverkade även friktionslameller av järnpulver som användes bland annat i flygplansbromsar. Man tog även upp tillverkning av täta pulvermetallurgiskt framställda detaljer. Tillverkningskvantiteterna av pulvermetallurgiska järn- och bronsprodukter var som mest uppe i cirka 30 ton årligen.
Vid en strukturrationalisering 1963-64 sålde Fagersta tillverkningen av all Sintermetall till Svenska Metallverken i Västerås. En anledning till detta var att golvytan i Turbinhuset behövdes för produktion av en ny pulvermetallurgisk produkt som hade sett dagens ljus i vårt östra grannland några år tidigare. Mer om detta i vår nästa och avslutande serie om Turbinhuset på Holmen.
Källor:
Karl Bonthron, Secohistorik åren 1930-1970
Fagerstabrukens historia, del 3, Pulvermetallurgiska produkter, p 608-622
P. E. Wretblad, Självsmörjande lager, framställda på pulvermetallurgisk väg, ur Teknisk Tidskrift 37 (1940) 357-359
