En promenad längs Linjan

Text Margaretha Eriksson
Bilder från Sten Håkansson om inget annat anges

En promenad längs Linjan I oktober år 2005 gjorde jag och, nu framlidne, Karl-Georg Hjulström, en promenad längs Linjan. Han berättade hur det såg ut där under hans ungdomstid på 1930- och 40-talen.

Trots tungt arbete i sotiga verkstäder fanns tid för samvaro. Linjan var ett omtyckt utflyktsmål där folk samlades till gökottor och vårfester. En gång i tiden bara en kostig, där hästar och kor från brukets lantgård gick på bete i öppna hagar. Idag en gång-och cykelväg där träden växt upp till en skog.
Men platsen har sin historia.
För sjuttiofem år sedan var ljudnivån en helt annan. Det slamrade och bullrade från verkstäderna, det rykte ur brukets skorstenar och pråmsläpen var en vanlig syn på Kolbäcksån.

Vi viker av till vänster strax ovanför slussen på Andra sidan.
En bit in ligger den stora villan, Linjan 4, där disponent Åselius bodde.
Huset byggdes år 1908 åt en tysk direktör vid namn Oskar Miska. Han skulle rationalisera brukets organisation i samband med att Fagersta bruk köpts upp av Possehls handelshus i Lybeck år 1907.

-Då var villan träbeklädd och målad i en gräddgul färg med ljusgröna knutar, berättar Karl-Georg. Burspråken och den stora verandan gav huset ett gediget utseende.

Vägen slingrar sig mjukt i naturen. Men plötsligt höjer sig landskapet brant på höger sida.
-Det här var vår skidbacke på 1940-talet, säger Karl-Georg. Vi kallade backen för Frunken och fick klättra upp med skidorna på axeln. Sedan brakade vi iväg utför.

En bit längre bort är det stenigt och snårigt, men Karl-Georg minns platsen som en fin skogsglänta.
– Förr gick många barn i söndagsskola, den kyrka jag gick till hette Emmanuelskyrkan, numera Korskyrkan, förklarar Karl-Georg.Varje sommar ordnades en utflykt till Linjan, där vi barn bjöds på saft och bullar. Föräldrarna kokade kaffe på öppen eld.

Vi fortsätter på grusvägen. Ett hus skymtar i grönskan på andra sidan kanalen. -Den platsen kallades Jaktudden och huset  byggdes för militärt bruk under andra världskriget, upplyser Karl-Georg.

Så är vi framme i Uddnäs där Linslageriet låg under 1940-talet.-Här bodde slussvaktare Högberg och linspetsare Lindberg med sina familjer, minns Karl-Georg. Vi går ner mot forsen vid kraftverket. Här fanns på 1800-talet ett grafitverk och en smedja. Ett hål i marken är det enda som finns kvar av smedjan.
-Det här är Jerusalemshålet, säger Karl-Georg och pekar på en fördjupning i marken. Trakten här ifrån och ner mot Västanfors kallades förr för Jerusalem.
Förklaringen till namnet är den, att slussarna under 1800-talet började att förfalla och folk liknade förfallet med Jerusalems förstöring i Bibeln.

Det finns många skrönor från Uddnäs. Här kunde man i varma sommarnätter höra Näcken spela fiol. En smed som gärna ville lära sig Näckens polskor gick ett hemskt öde till mötes.
Sensmoralen är den, att man inte ska ge sig i lag med dunkla krafter för att vinna framgång. Så kommer vi in i en gles skog av höga barrträd, det lutar utför och ett svagt porlande av en bäck höres. Det är Dalkarlsbäckens lilla vattenfåra på sin väg ut till kanalen.

Vi närmar oss Västanfors och ser Krattviken på andra sidan ån.
– En fin badplats på sommaren och bra bandyplan på vintern, minns Georg.
Ett pendeltåg glider ljudlöst fram på järnvägsbron och vi är snart framme vid Kyrkbron i Västanfors. Slussvaktarbostaden på vänster sida och handelsman Klings hus på höger sida. Sommartid går man sista biten ut mot vägen genom en djungel av högväxande pestskråp. Enligt lexikon en medicinalväxt som är giftig, men bra mot kramper och gallbesvär.

Strax intill handelsman Kling låg festplatsen Lövparken, den lades ned år 1929. Kyrkoherde Sven Sundberg ansåg att den störde den frid som skulle råda på den intilliggande kyrkogården.