STÅLVERK BYGGS I FAGERSTA PÅ 1940-TALET

Av Lennart Andreasson                                                         

Länkar till filmer över byggandet av stålverket, från Kulturarv  Västmanland:
https://kulturarvvastmanland.se/databas/artikel/byggnader-och-arkitektur/fagersta-bruksmiljo                                                                                                                                      

 

Fagerstakoncernen bildades genom att slå ihop verken Fagersta, Kloster, Horndal och Dannemora med underlydande bruk år 1927. Sedan tillkom Forsbacka 1929. Syftet var att koncentrera tillverkningen till mindre antal produktionsställen och där specialisera sig på produktionsprocesser och produktslag. Avsikten var att genom koncentration vid lämpliga tidpunkter göra nedläggningar på flera arbetsställen. En successiv överföring av vissa delar till Fagersta skulle ske.

I mitten av 1940-talet såg man att något måste göras för stålproduktionen på Fagersta Bruk. Bruksdisponent Hjalmar Åselius presenterade då Framtidsprogrammet, kallat F-programmet. År 1945 hade man startat Bessemerverket med två 12-tons konvertrar i anslutning till hyttan. Martinverket på andra sidan järnvägen (SWB/SJ Västanfors – Ludvika) med fem ugnar på 20 ton var föråldrat. Alla de ugnarna härstammade från tiden före första världskriget.

Man närmade sig krigsslutet. USA hade före kriget varit en viktig marknad. Det gällde bland annat att återfå de marknadsdelar man tappat där. Men då krävdes att stålet med bibehållen kvalitet kunde säljas till betydligt lägre priser och inte enbart där. Tillverkningen måste således rationaliseras.

Styrelsebeslut fattades den 11 juni 1945 att bygga ett nytt stålverk norr om hyttan. Tanken var först en fristående byggnad. Den tanken övergavs emellertid tidigt. Verket skulle bli sammanbyggt med hytt- och bessemerbyggnaden utan mellanväggar till en sammanhängande hall. Därigenom kunde flytande tackjärn tillföras i skänk hängande i travers från hyttan till stålverket.

Det fanns ett stort markområde norr om hyttan som skulle tas i anspråk. Ett antal tjänstevillor fanns där och dessutom Fagerstas äldsta byggnad ”Lilla Fagersta”. Man ville uppföra den senare på herrgårdsområdet som kulturminnesmärke. Grunden göts och när man skulle resa de timrade väggarna ingrep myndigheterna som ville vara med och bestämma. Byggnadstillståndet för rivning innefattade inte ett återuppförande, som därför inte blev av.

Bygget fortskred med början att schakta år 1946 och byggnaden var klar år 1949. En imponerande stor byggnad som inklusive hytta och stålverk blev 212 meter lång och med en största bredd på 88 meter. Gjuthallen låg på nivån 98 meter över havet och chargeringshallen 4 meter högre. Högsta takhöjden var i stålverkets gjuthall 27 meter till innertaket.

Tidigare hade man nyligen färdigställt en byggnad för hyttan och det nya bessemerverket. Eftersom man i framtiden med travers skulle kunna frakta flytande material från hyttan och bessemer till de nya stålugnarna behövdes en gemensam traversbana 16 meter bred. Bessemerverkets var bara 14 meter. Man rev därför tre av väggarna för att bygga om och få samma bredd.

Man hade under byggtiden haft många diskussioner om vilken utrustning man skulle ha. En ljusbågsugn för 30 tons chargevikt ansågs nödvändig. Det blev en tillverkad enligt Demags ritningar. 130 ton per dygn skulle tillverkas.

Tre högfrekvensugnar på 8 ton blev beslutade. Innan installation hade de förstorats till 10 ton och var de största ASEA dittills levererat. Två av dem kunde vara i drift samtidigt medan en tredje var avställd för ommurning och annan service. Möjlig produktion var 75 ton per dygn.

En martinugn behövdes. Man fastnade för en basiskt infodrad med en chargevikt på 80 ton och kunde i den tillverka 240 ton per dygn.

 

 

 

 

 

För att förse med stålugnarna med skrot byggdes en skrotgård i nivå med verkets chargeringsplan. Järnväg med normalspår fanns för att frakta material till skrotgården. För intransport till ugnarna anlades smalspår. Skrotet till ljusbågsugnen lastades i en stor korg och till martinugnen i skopor. Skrotgården var uppdelad i två delar med travers för varje.

Skrotgårdens östra del klar med skrot på plats Norr om stålverkets gjuthall fanns i dess anslutning en götgård. Där lades göt som inte omedelbart skulle valsas. Helst skulle dock i första hand göten fraktas varma till götverkets gropugnar för att spara energi. Man var därför tvungen att under järnvägen göra en tunnel för att möjliggöra transporten.

Det gällde att mot järnvägssidan visa med stor skylt företagets namn.

När ytterligare ett stålverk behövde byggas döptes ovan beskrivna till Stålverk 1 och det nya där första chargen tappades i december 1970 till Stålverk 2.