2020 fyller Strömsholms kanal 225 år.
Av Göran Råberg
Från allra första början som en viktig farled för godstransporter. Idag 225 år senare fyller kanalen inte riktigt samma funktion, men den binder oss fortfarande samman. En farled som lockar till sig många besökare både via vatten och på land. Men också en kanal som fyller en viktig funktion som rekreation för oss alla som bor och verkar här. 2020 fyller Strömsholms kanal 225 år.
Slussarna vid Semla, vykort från ca 1940
Nedan en till Ludvika Tidning i februari 1933 insänd artikel över ombyggnaden av kanalen vid Semla 1841 – 1860 av sign Berking.
(Nedkortad text.)
Ludvika Tidning 1933-02-28.
Leksandskarlarna vid Simla- ”kanaljin”.
Duktiga dagsarbeten och otroliga historier.
Vid ombyggnaden av Strömsholms kanal – ett arbete som tog en tid av i runt tal tjugo år, (1841 till 1860), – sysselsattes en hel del folk vid schaktnings-, sprängnings- och murningsarbeten i slussgravar och kanaler. Större delen av dessa arbetslag var tvångskommenderade till detta arbete: t.ex. de s.k. grimsarna, en brokig blandning av straffångar, lösdrivare och utstraffade soldater – alla under samma hårda disciplin och under ledning av militärbefäl.
Bland de frivilliga kanalarbetarna befann sig en hel del dalkarlar. Sålunda arbetade vid Sembla, platsen där Barkens sjösystem tar slut och den egentliga kanalen börjar – ett stort arbetslag, 50 à 60 man, med idel Leksandskarlar.
Det var år 1847 och en hel rad slussar voro i det närmaste färdigbyggda: nu skulle arbetet vid Sembla forceras för att få en sammanhängande sektion av segelleden tillgänglig för obehindrad trafik. De nykomna masarna voro heller inte ohågade att hugga i med liv och lust det märker man bland annat en gammal visa, diktad av en Leksandskarl, från denna tid. Det heter där om ankomsten till Sembla: ”Första dagen satte vi vår skhöttkärro i gång – andra dagen geck’ä i lunk å i språng – i kanaljin”.
I den enkla visans inledning hittar man följande, smått obegripliga tirad: ”När vi geck från Leksan’ då var’ä inga fel – men när vi kom tä Simla fick vi suran deg – utav Kraaken”.
Den omtalade ”surdegen” var ett slags ankarstockar – dåligt gräddade och slarvigt bakade – som av en viss Kraak, titulerad källarmästare, levererades till arbetslagen vid kanalbygget.
I fortsättningen av visan märker man det gamla dalkarlshumöret slinka fram: ”Kratjin” (Kraak) får veta vad som väntar honom om inte han – och brödet – bättrar sig: ”Vi hötta åt den kratjin mä yxa å me kniv – att du ger oss degbrö’ så mister du ditt liv – stackars kratjin”.
Länk till månadens bild om Kråkslottet i Semla: https://bruksmuseet.se/januari-2015-krakslottet/
Del av karta ritad över kanalen i Semla efter ombyggnaden 1841 – 1860. Avfotograferad karta på Kanalmuseet, Göran Råberg
Den ursprungliga kanalen, som byggdes i senare hälften av 1700-talet, var vid denna tid i mycket dåligt skick och en grundlig upprensning av farlederna mellan de olika sjösystemen, jämte ombyggnaden av slussarna, var därför väl behövlig. Där så var möjligt – och fördelaktigt lades den nya farleden vid resp. kanals stationer på sidan om den gamla, varför sjöfarten fortgick tämligen obehindrat av ombyggnadsarbetet. Vid sådana platser, där det blev nödvändigt att helt avstänga farleden, ordnade man en provisorisk trafikled förbi arbetsplatsen. Så var exempelvis förhållandet vid Sembla, där en tillfällig ”rallbana” anlades som förbindelseled mellan sjön Vevungen och den nedanför belägna ”Flon” (Flogen).
En sådan omlastningsplats kallades av de sjöfarande ett ”ombyte”. Jag minns från barndomen hur gamla sjöbjörnar berättade att det och det hände. När det var ombyte i Sembla blev det ett besvärligt och tidsödande arbete, dels på grund av den stora fallhöjden på omkring 11 m som nödvändiggör särskilda slussar och dels för den svåra terrängens skull. Den övre slussen och, delvis, tilloppskanalen måste sprängas ur en trasig och genomsläpplig berggrund medan nedre slussen och förbindelsekanalen nedschaktades i en seg och jäsande blålera.
Här i blåleran, var det som de ovan nämnda Leksandskarlarna gjorde sina första dagsverken vid kanalbygget. Vintertiden, då frost och snö hindrade arbetet i slussgraven, sysselsattes masarna med uttagning av sten till slussmurarna. Det var inte småsmulor som fordrades av den sorten, var helst man går i land på norra och östra sidan av Viksnäs mellan sjöarna Saxen och Nedre Barken finner man spåren efter masarnas och ”grimsarnas” stenhackor, såväl i strandstenarna som långt uppe på land.
Som logi fingo Leksandskarlarna sig anvisat en större logbyggnad vid vägen mellan Sembla och Fagersta, denna fick sedan som minne av inkvarteringen namnet Dallogen. Här gick det muntert till på lördags- och helgaftnar när spelmännen stämde upp, och loggolvet knakade under en virvlande dalpolska. Min farfar som var född i början av 1830-talet, brukade tala om för mig många lustiga episoder som han hört och sett vid besök hos de munviga Leksandskarlarna. Vid måltiderna brukade dalkarlarna dela upp sig i matlag, vart och ett med ett väldigt matfat, varur man gemensamt slevade i sig innehållet. Man var mycket noga med att ”slevningen” försiggick i tur och ordning laget runt: hände det någon stack dit träskeden innan turen kom hördes genast ett ilsket och varnande ”håll skedogämnan” från sidokamraten. På lediga stunder, när man inte drog finger, brottades eller dansade, brukade dalkarlarna berätta historier för varandra och för alla som ville höra på. I den konsten voro de mästare och det är inte otroligt att den i orten brukliga beteckningen för en osannolik historia: ”en dalkärä” = en dalkarl (-historia), kan spåras tillbaka hit.
Slussarna i Semla, foto vintern 2019-20. Det var i den grävda kanalen som dalkarlarna fick börja sitt arbete med att gräva fram och köra bort lera i skottkärror, foto Göran Råberg
Ett litet påpekande om ”Öringbäcken” i Semla. Den har ingenting att göra med den ursprungliga kanalen från 1790-talet som man kan läsa om på vissa ställen. Om ni är intresserade är det bara att titta på kartan ovan över kanalombyggnaden 1841-1860. Där syns inget av ”Öringbäcken”, hela ön mellan kanalen och Kolbäcksån är helt intakt, men se på kartan nedan över kraftstationerna Semla 1 och Semla 2.
Vid byggandet av kraftstationen Semla 1 grävdes ”Öringbäcken”, karta ritad dec 1904 Fagersta Bruk. Foto Göran Råberg
Semla 1 byggdes 1897 och placerades längst ner mot Floboviken och för vattenflödet till kraftverket grävdes en intagskanal för vattnet från den dåvarande dammen längre mot norr, (där kraftverket Semla 2 senare byggdes). Detta gjordes för att minska vattnets totala fallhöjd från 10,5 meter till 5,0 meter som var max fallhöjd för de vertikala francisturbinerna i Semla 1. Denna vattenkanal kallas idag för Öringbäcken.
Övre kraftverket, Semla 2 byggdes 1902 när elkraften från Semla 1 inte längre räckte till för behovet. Semla 2 placerades vid en ny damm som även byggdes ut mot öster så den täckte hela strömfåran. Även Semla 2 hade vertikala francisturbiner som inte klarade den totala fallhöjden på vattnet.
Detta var helt enligt planerna från 1896-97 för att kunna ta tillvara vattnets totala fallhöjd och kunna använda samma vattenkanal för två kraftstationer.
Max effekt på Semla 1 med 2st kraftturbiner på 250 hk var och 2st magnetiseringsturbiner på 150 hk var, totalt 800 hk = 596 kW. Semla 2 byggdes 1902, ursprunglig max effekt var 816 hk = 608 kW, inklusive magnetiseringsturbinerna. Total effekt Semla 1+2 blev 1204 kW.
Utloppet från Semla 2 gick ned i intagskanalen för Semla 1, och det vatten som Semla 1 inte klarade av att ta emot flödade över ett skibord till strömfåran för Kolbäcksån.
