Oktober 2020 – Vart tog alla kiosker vägen

Av Margaretha Eriksson

Så här i karantäntider kom jag att tänka på alla kiosker som funnits i Fagersta. Det var enkelt att inhandla tidningar, smågodis och lotter genom en lucka utifrån. Men när butikskedjorna etablerade sig hade de samma utbud av varor.

Fagerstas kioskhistoria är outforskad, men många äldre ortsbor minns dem med saknad.

Kioskerna var en mötesplats. På 1940-talet kunde boende i norra stadsdelen handla i Tvål-Klaras kiosk. Den var ett mindre hus beläget på Vasavägen. Där fanns det nödvändigaste för hushållet som tvål, tvättmedel, kammar och andra nyttoting. Klara var en driftig kvinna som tillsammans med maken drev den lilla affärsverksamheten.

 

Lite längre ner mot brukets verkstäder låg Söderkvists kiosk. En välsorterad kiosk med försäljning av penninglotter, stryktips, tidningar och tobaksvaror. Kiosken hade ett perfekt läge intill Östra porten. En ständig ström av arbetare var alltid på väg hem eller till skiftet och stannade ofta till vid kiosken.
Edit Skoglund, nu avliden, arbetade under många år i Söderkvists kiosk. Hon berättade om kalla vinterdagar, då hon var tvungen att elda i en liten kamin i kiosken.
Snuset hade en strykande åtgång, men när avlöningen kom, så hände det att en bruksarbetare förgyllde tillvaron med en cigarr. Cigarrcigaretten Havanna två, kostade en krona och tio öre. Var man piprökare fick man betala två kronor och åttio öre för ett paket Greve Hamilton.

På 1940-talet fanns en statlig förordning att handikappade personer kunde få tillstånd att driva en kioskrörelse för att bättra på sin ekonomi.
Så var fallet med Ada Gustavsson på Norbergsvägen. Hennes man Algot var sjuklig och Ada blev den som arbetade i kiosken.
Med två barn i familjen behövdes inkomsten. Adas kiosk var populär och blev en träffpunkt för ungdomarna i området.
Här fanns allt från tidningar, godis och tobaksvaror. Ada älskade sitt jobb och arbetade ända fram till sjuttio års ålder.

Likadant var det med Landers kiosk på Stationsvägen, Verner Lander hade astma och han och hustrun Ebba turades om att sköta den lilla kiosken. Den låg strategiskt till i slutet av Stationsvägen. Egnahemsområdet bredde ut sig under 1940-talet och det byggdes många bostäder.
När det ”lurade” halv fem på bruket, syntes ett lämmeltåg av egnahemmare som cyklade uppför Stationsbacken. Många stannade till vid Landers kiosk för att köpa Aftonbladet eller Expressen, som då var kvällstidningar.
Landers kiosk byggdes senare om och flyttades till Bragevägen, där den fick namnet Bragekiosken. Den nye ägaren, Rudi Poderschan, hade en stor kundkrets.

Pressbyrån ägde många egna kiosker. En fanns vid Fagersta bruks station och en vid stationen i Västanfors.
Kiosken vid brukets station var välsorterad med dagstidningar från olika länder, detta berodde på brukets många nationella arbetare och utländska gäster som bodde på Brukshotellet.

I kiosken såldes bland annat amerikanska magasin som Look, Life och Bazaar.
Fagerstabon Kalle Hjulström, har berättat att det var ett lördagsnöje för många ortsbor att varje lördag ta en promenad till pressbyrån och stationen för att se på folklivet när Stockholmståget kom in kl. 16.05. Alltid i exakt i tid.

 

En annan populär kiosk fanns vid Kolarbybadet, en välbesökt plats för de unga på 1950-talet. Här såldes smågodis, tablettaskar och läskedrycker på löpande band. Det var mysigt att sitta på bryggkanten efter badet och suga på ett gélehallon medan solen torkade den våta baddräkten.

Mellan Fagersta och Västanfors låg förr stora obebodda gärden. Innan riksväg 66 byggdes, fanns en liten uppförsbacke strax innan Skandalbron. Till höger mellan järnvägen och gatan låg Kruschens kiosk. Ernfrid Eriksson, hette mannen som drev kiosken.
Som barn minns man honom som barsk herre med käpp. Läskedrycker och glass ingick i sortimentet. Extra spännande blev det när ett tågsätt med ett bolmande lokomotiv dundrade förbi. Den gråsvarta röken svepte in både kiosken och kunderna.

En annorlunda lösning hade Evert Asplund på Engelbrektsvägen i Västanfors. Han var rullstolsbunden och ansökte om att få öppna en kiosk i sin lägenhet på nedre botten. Sovrummet inreddes med varuhyllor och fönstret försågs med en lucköppning. För att komma i nivå med kiosken utifrån, byggdes en trappa, därav namnet Trappkiosken. Här fanns tidningar, cigaretter och godis och Evert fick livskvalitet trots handikappet.

En annan välbekant silhuett i Västanfors var Berta Asplunds kiosk, belägen vid före detta Faktabutiken. I den välsorterade, lilla kiosken jobbade hon varje dag, vinter som sommar. Veckotidningar hängde i fönstret och hyllorna var fyllda med varor. Vintertid rykte det ur skorstensröret på taket. Läget var bra. På Bergslagsvägen fanns på 1950-talet flera olika butiker. Nordströms Järn, Oscaria, Darnells och så Nya hotellet. Bertas kiosk passade väl in i det övriga affärslivet.

Den allra sista kiosken får bli IP-kiosken, modell femtiotal. Den var då byggd intill åskådarläktaren. Bandyn var ju en stor sport och idrottsplatsen var alltid välbesökt. Fläktens bandymatcher lockade tusentalet bandyälskare.
En av dem var Kalle Östholm. Han tyckte att det behövdes en kiosk på området. Folk ville ha något att tugga på under halvtiden i matchen.
Vintertid sålde han varm glögg och sommartid var det läskedrycker och choklad. Mellan kunderna följde han matchen genom luckan.

Varje liten by utanför stadskärnan hade oftast sin egen kiosk. Med kioskerna försvann småstadscharmen. De var förr mötesplatser för människor, här fanns tid för samspråk.