Av Göran Råberg.
Källa: Våra bruk nr 1 – 1967.
Hejarsmeden Nils Lindberg, 5 jan 1967
Torsdagen den 5 januari 1967 avslutades en epok i Fagerstaverkens historia, den sista hetan – en grävskopetand – smiddes i hejarsmedjan. Nils Lindberg, den sista tiden ensam hejarsmed, tyckte nog det kändes vemodigt att skiljas från de välkända maskinerna och verktygen, som han hanterat i 21 år. Ja, han började faktiskt i hejarsmedjan redan 1936 men gjorde 10 års uppehåll för att arbeta som bonde åt Fagersta Bruk.
Det blev lite extra uppmärksamhet kring den sista hetan. Chefsingenjör Gustaf Björkman vid bergborrverkstaden, till vilken hejarsmedjan hörde, tittade förstås in. Förman Holger Björnbom och nuvarande verktygsmakaren Helmer Liljekvist, båda veteraner i hejarsmedjan, var med och övervakade liksom verkmästare Sten Liljekvist.
Hejarsmidet vid Fagerstaverken användes för massproduktion av detaljer med varmvalsat stål som utgångsmaterial.
Smidets historia inom Fagersta Bruk är en bottenlös bägare att ösa ur. Verksamheten startade år 1611 med en stångjärnshammare vid Kolbäcksån.
Här är bara plats för några data: Vid de fem Fagersta bruken utövades vid koncernbildningen 1927 – 1929 smide i flera olika former. Grovsmide utfördes vid Fagerstaverken i ångsmedjan, av Klosterverken i Långshyttans pressverk och av Dannemoraverken i Österby stålsmedja.
Hejarsmide förekom i hejarsmedjorna i Fagersta och Långshyttan samt i manufaktursmedjan i Forsbacka. Klensmedjor fanns i Fagersta, Stjernsund och Näs.
Grovsmide i ångsmedjan vid Fagersta Bruk, 1916. Ångdrivningen gjorde smedjan mycket kraftig, 1000 ton. På bilden är det sju till åtta personer som behövs för att vrida det tunga götet under smidet.
Plan över Fagersta Bruk år 1915, från bokserien Fagersta Brukens historia – delen 1900-talet
Ångsmedjan var placerad i gamla götverket, (byggnad nr 17 på kartan), som låg mellan gamla martinverket och SWB banans passage genom Fagersta Bruks område, (SWB, Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar).
Idag hade det varit beläget inne i det nuvarande trådvalsverket i den östra delen mot järnvägen.
Till en särskild verkstad för slägg- och sänksmide, uppförd på Uddnäsområdet under första världskriget, flyttades ånghammarsmedjans hejaravdelning år 1919. Där fanns en 250 tons smidespress, som bl.a. användes för stenredskap, tre hejare samt några mindre hammare och pressar.
Plan över Fagersta Bruk år 1955, från bokserien Fagersta Brukens historia – delen 1900-talet
På kartan syns hejarsmedjan som byggnad nr 46. År 1947 byttes namnet ut till manufaktursmedjan.
Efter koncernbildningen överfördes utrustning från Klosterverkens hejarsmedja till Fagersta vars hejarsmedja fick ett välbehövligt tillskott av en hejare på 800 kg och en fjäderhammare.
En sandblästermaskin flyttades över från Långshyttan och en rondellpress från Stjernsund samtidigt som en oljeeldad ugn anskaffades. 1934 till 1938 köptes en ny hejare, fjäderhammare och hela anläggningen blev moderniserad, med bl.a. stokereldning av ugnar och alla maskiner utrustades med direktdrift.
Den ökade kapaciteten kom väl till pass för att tillfredsställa de militära myndigheternas tillverkningskrav, speciellt för Kungliga Arméförvaltningen och Landsverk.
Järnvägsstyrelsen köpte fjädrar men 1947 lades denna tillverkning ned. Dessutom tillverkades skruvnycklar samt plogbillar, plogbillsspetsar och väghyvelstål. 1941 började man smida lösa bergborrskär av stål som rönte stor efterfrågan från gruvor och kraftstationsbyggen. Tillverkningen upphörde 1945, då Seco hårdmetall började användas för bergborrskär.
Namnet på hejarsmedjan ändrades 1947 till manufaktursmedjan, närmast med anledning av att bergborrtillverkningen då hörde dit.
Smidespressar vid Fagersta Bruk, 1919.
Lite onödigt vetande:
De stora kugghjulen som driver smidespressarna har pilkuggar som gör drivningen självcentrerande. En år 1900 patenterad uppfinning av fransmannen André Citroën som senare blev biltillverkare med start 1919. Två pilkuggar blev då logotypen på emblemen för Citroëns bilar och är det än idag.
Pilkugghjul
