September 2018 – Sista bessemerblåsningen

Av Lennart Andreasson

Tisdagen den 10 oktober 1961 utfördes den sista bessemerblåsningen i Fagersta

I Folkbladet skrev Gösta Johansson att Fagersta har blivit ett skådespel fattigare. Det gnistrande stjärnregnet har försvunnit. Speciellt kalla vinternätter och -kvällar stod det som en ”basun” över bruket. Detta hänger samman med att bessemerblåsningen med luft ersattes av stålframställning med syrgas. Med andra ord, tisdagen blev en smått historisk dag i Fagersta.

Den sista bessemerblåsningen skedde mellan kl. 14-15. Verkmästare Axel Borgefors, som med stor sannolikhet torde vara den enda i landet, som hållit på med bessemerblåsning under så lång tid som 50 år, var den trognaste bland de trogna. Från början till slutet var han med vid de båda sista blåsningarna.

Naturligtvis, säger hr Borgefors, är det med ett visst vemod man konstaterar att bessemerblåsning nu för sista gången förekommit i Fagersta. Men å andra sidan är det ju med glädje och intresse man i stället får en annan metod som ger helt andra utvecklingsmöjligheter. Den kommer sannolikt att betyda mycket i fortsättningen.

Jag började redan den 12 maj 1911 med att följa bessemerblåsningen i Forsbacka. När man i Fagersta startade med bessemer den 21 april 1945 var jag också med. Nu har jag varit med om den sista blåsningen. Inom parentes sagt skall en av våra kunder få ett prima yxstål av den.

Mina år i Fagersta med det här arbetet har varit en intressant tid, säger hr Borgefors. Vi har gjort mycket och fint stål. Men den saken kommer givetvis inte att bli sämre i fortsättningen. Den nya metoden är förnämlig och vi vet erfarenhetsmässigt att kvalitén blir mycket god. Sedan ett par år tillbaka har vi ”kört” metoden med syrgas (LD-processen) jämsides med bessemer och har åtskilliga erfarenheter att falla tillbaka på.

Stålframställning är emellertid, oavsett vilken metod som tillämpas, en invecklad och svår sak. Man blir ödmjuk i det här yrket och vet att man har mycket att lära. Här i Fagersta har vi hela tiden haft tur att ha verkligt skickliga stålblåsare säger hr Borgefors. Yrkesskickligheten har man aldrig behövt tvivla på, och dessutom har man alltid haft känslan de försökt göra sitt yppersta.

Nu är emellertid ett stycke epok i järn- och stålframställningens historia i Fagersta tillända, slutar hr Borgefors. Ett vet vi: Den nya metoden har provats här under ett par år. Vi är därför inte främmande för den, och vi vet vilka möjligheter den ger.

 

 

Några fakta om bessemer och LD

Engelsmannen Henry Bessemer var uppfinnare till bessemerprocessen, vilken innebar att man blåste luft genom en smälta av tackjärn och kunde därmed sänka kolhalten från 4 % ned till en nivå vanligtvis under 1 %. Han hade svårigheter att lyckas men i slutet av 1850-talet gjordes egentligen de lyckade försöken i Edsken i Gästrikland och då i en fast konverter. Utvecklingen fortsatte och man införde sedan vickbar konverter där man blåste in luft genom dysor i konverterns botten. Luftens syre reagerade med smältans kol och koloxid avgick som gas.

Man var tidigt igång med bessemer i Västanfors, nämligen på 1860-talet. Från början hade man en fast konverter som år 1866 ersattes av två vickbara. År 1897 frångick man emellertid metoden där. Den ena konvertern finns nu bevarad på Tekniska museet i Stockholm och den andra på östra sidan Kolbäcksån i Västanfors.

I Sverige frångick man alltmer bessemerprocessen till förmån för martin- och elektroståltillverkning. Att man i Fagersta installerade två bessemerkonvertrar och körde igång 1945 berodde på att man i Forsbacka hade goda erfarenheter av processen. För att kunna tillverka stål med önskvärd låg kvävehalt började man snedblåsa. Det innebar att hälften av formorna låg över badytan och mindre mängd luft gick genom smältan. Luften som gick över badet oxiderade stål och slagg så att järnoxid och kol bildade koloxidbubblor. Dessa tog med en del kväve ur smältan. Genom malmtillsats förbättrades även kvävereningen. En kvävesänkning från 0,010 – 0,012 % till 0,005 – 0,008 % var möjlig.

LD togs i bruk i Linz 1952 och i Donawitz 1953, därav namnet. Man blåste in syrgas med en lans uppifrån mot stålytan. Att man i Fagersta från början inte kallade processen LD berodde på att man då inte hade något licensavtal, som man emellertid senare skaffade. Därför kallade man från början metoden oxygenståltillverkning.

LD hade stora fördelar. Dels fick man fram ett stål med lägre kvävehalter och dels fick man högre temperaturer. Man tog vara på den högre temperaturen genom att tillsätta kylmedel och smälta in ca 15 % skrot samt en del malm, som också gav en del färskning.