Maj 2018 – Fagerstabergen

Sammanställd och publicerad av Göran Råberg

Källa: Fagersta Nytt, nr 2 1977.

 

HAR DU BESTIGIT ASPELINS TOPP I FAGERSTABERGEN?

Vi är omkring 7.000 anställda i Fagerstakoncernen, men ännu är det ingen av oss som gjort sig besväret att ta sig upp i Fagerstabergen, än mindre att bestiga Aspelins topp, Fagerstabergens högsta punkt. Ja, vi vågar till och med påstå att ingen av oss ens sett Fagerstabergen.

I samband med registrering av tavlor i företagets ägo fick Sven Skoglund, informationsavdelningen, i sina händer en ålderdomligt ramad och glasad karta över en vik benämnd Van Mijens Bay. På kartan vimlade det av intressanta namn, många med klar svensk anknytning. Vad sägs om till exempel Axels Ö eller Sven Nilssons Berg?

Mellan Danzigerdalen och Paulas Glacier sträckte sig ett milslångt bergsparti med namnet Fagerstabergen och med två höga toppar, 1060 respektive 1243 meter. Den högsta hette Aspelins Topp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med hjälp av kartans upplysning ”upprättad under 1898 års svenska polarexpedition” kunde mystiken skingras. Det året ledde svensken A.G. Nathorst en vetenskaplig expedition till Spetsbergen. Från Kungl. Vetenskapsakademiens Bibliotek har vi fått låna Nathorsts ”Två somrar i Norra lshafvet” samt ett särtryck av en artikel i tidskriften Varia, en sammanfattning om 1898 års expedition.

Efter en bugning för sina stora föregångare Torell och Nordenskiöld slår sig Nathorst för sitt storsvenska bröst, då han i artikeln talar om den svenska polarforskningens höga ambitionsnivå: ”Af oss har det t.ex. aldrig ansetts nog att vid upptäckten af ett nytt land endast angifva dess ungefärliga läge och utsträckning; vi vilja fast mera noggrant kartlägga det, utforska dess geologiska byggnad, undersöka dess flora och fauna såväl på land som i det omgifvande hafvet, utforska dettas hydrografi, utföra magnetiska, meteorologiska arbeten m.m.”

Första förutsättningen för ett lyckligt genomförande av en upptäcktsfärd var naturligtvis en solid ekonomisk grund. Tiggarbrev och uppvaktningar torde ha utgjort en väsentlig del av förberedelsearbetet. A.G. Nathorst var tydligen framgångsrik i detta avseende, eftersom han lyckades genomföra polarexpeditioner både 1898 och 1899.

Som nämnts har Nathorst beskrivit dessa expeditioner i en bok, ett praktverk om närmare 800 sidor. Det är en mycket intressant, bitvis fängslande skildring, och den ovan refererade skrytsamheten i tidskriftsartikeln har bytts ut mot en mycket sympatisk anspråkslöshet. Vetenskapliga upptäckter och konstateranden varvas på ett trivsamt sätt med beskrivningar av vardagslivet ombord och under utflykterna på öar och över isar.

Bland bidragsgivarna till A.G. Nathorsts två expeditioner återfinner vi dåvarande ägaren av Fagersta Bruks AB, Christian Aspelin. I inledningen, där författaren bland annat berättar om alla som med sina bidrag möjliggjort expeditionerna, läser vi:
”För den vetenskapliga utrustningen lät Fagersta bruks aktiebolag förfärdiga ett 6.000 meter långt, mjukt, smäckert wirerope af flera tusen kronors värde, hvarjämte bruket äfven kostnadsfritt lät slå de för expeditionen behövliga fosforbrons linorna.”

Det finns också en liten beskrivning av hur Fagerstalinan användes:
”När de hydrografiska arbetena voro slut, kom ordningen till trawlen eller bottenskrapan, som från hafsbottnen skulle upphämta prof af det där befintliga djurlifvet. Till trawlen, hvilken skulle släpas längs bottnen och därvid starkt frestade linan, användes det af brukspatron Chr. Aspelin på Fagersta skänkta, sex tusen meter långa mjuka wireropet, hvars utmärkta beskaffenhet gjorde bruket all heder.”

Namnen Fagerstabergen och Aspelins Topp längst in i den lilla fjorden på Spetsbergens västkust var väl A.G. Nathorsts sätt att tacka Christian Aspelin för att han lät tillverka (i dåvarande linslageriet vid Uddnäs) och skänkte 6.000 meter Fagerstalina till polarexpeditionerna i slutet av förra seklet.

Mystiken kring namnen på Sven Skoglunds karta är skingrad. Men hur det verkligen ser ut i Fagerstabergen och på Aspelins Topp vet vi ändå inte. Tänk om vi haft några fotografier därifrån!

 

Här finns det ett foto på Fagerstabergen.

 

 

Några bilder från A. G. Nathorst bok om sina expeditioner till Svalbard 1898 och 1899, ”Två somrar i Norra Ishafvet”.

Bilder från Project Runeberg, klickbar länk.  http://runeberg.org/authors/nathoalf.html

 

 

 

 

 

 

 

Alfred Gabriel Nathorst, född 7 november 1850 på Väderbrunns lantbruksskola i Bergshammars socken utanför Nyköping, död 20 januari 1921 i Adolf Fredriks församling, Stockholm, var en svensk polarforskare, botaniker och geolog, filosofie doktor 1874 i Lund, docent i geologi och 1876 geolog vid Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Nathorst ledde flera expeditioner till bland annat Norra ishavet. Sin första polarfärd gjorde han till Svalbard med ingenjör Hjalmar Wilander 1870. År 1882 besökte han Svalbard igen i sällskap med Gerhard De Geer. År 1883 deltog han i Adolf Erik Nordenskiölds Svenska Grönlandsexpeditionen 1883 med ”Sofia” som souschef och ledde dess färd från Waigattet till Kap York. Expeditionen 1898 med fartyget ”Antarctic” gick till Björnön, Svalbard och Kung Karls Land. År 1899 genomfördes en expedition till Grönland med bisyfte att finna Andreés expedition från 1897. Andreé och hans manskap återfanns dock ej och expeditionens viktigaste bidrag blev huvudsakligen kartläggning av områden runt Grönland. Nathorsts polarforskningar gav honom rikt material av polartrakternas fossila floror och han fortsatte Oswald Heers arbeten. Även andra vetenskapsgrenar drog nytta av de olika samlingsarbetena. Dessa två expeditioner beskrivs i böckerna ”Två somrar i Norra Ishavet”. Nathorsts land är området mellan Van Mijen- och Van Keulenfjordarna på Spetsbergen.

Utmärkelser: Scheelepriset (1900), Vegamedaljen (1900), Lyellmedaljen (1904), Honorary doctor of the University of St Andrews, Honorary doctor of the University of Cambridge.