Del 1: 1937 – 1967
Av Göran Råberg
Källor: Fagersta Brukens historia och min far Axel Råberg
Bilder: Fagersta Bruks arkiv
Byggande av Rudgruvans lave 1937, stående tv Karl Backström, sittande tv Alge Persson
Rudgruvan på 40-talet. Linbanebehållarna för transport av malm till Stortägtsverket syns hängandes vid foten på laven. En av dessa står idag utanför Bruksmuseet.
Byggande av Rudgruvan
1934 gjordes ett byte av aktier mellan Surahammar och Fagersta vilket innebar att Fagersta blev ensam ägare av Stortägts Grufe AB, detta innebar full äganderätt till Stortägtsgruvan och Rudgruvan.
När Malmkärragruvans malm blev utbruten 1936 behövdes det ersättning för denna malmkvalitet som stod som bas för Fagerstaverkens prima tackjärn, ”Tre Lilja”. Intresset riktades till Rudgruvan vid Semla 1 km norr om Stortägtsverket. Fyndigheterna hade sedan lång tid bearbetats med dagbrott ned till 40 m djup.
I början av 1937 beslöts en utbyggnad av Rudgruvan, varvid man förutom gruvlave och övriga nödvändiga anordningar skulle uppföra en linbana till Stortägtsverket.
Principskiss av ortdrivningen under Kolbäcksån på 125m nivå
Anläggningarna avsåg att tillgodose även driften vid Kanalgruvan sedan en ort hade framdrivits under vattendraget till denna fyndighet. 1938 var anläggningarna klara och schaktet drevs ned till 105 m djup. 1941 sänktes det till 130 m och 1945 var schaktet färdigsänkt till 183 m avvägning. Stortägtsgruvan betraktades som utbruten 1948 och man började fylla bergrummen med gråbergsavfall från Stortägtsverket. Gruvlave och andra anordningar ovan jord revs 1949. Vid Rudgruvan drev man en ort under Kolbäcksån, Kanalorten, på 125 m nivå. 1947 hade man passerat vattendraget utan några störningar. När Kanalorten var helt iordningställd för att betjäna Kanalgruvan blev dess längd enligt beräkningar 1600 m lång. Kanalgruvemalmen bearbetades från denna ort och på 60 m nivå. Samtidigt sänktes Kanalgruvans schakt och 1955 nedfördes ledningar för gas, vatten och elektricitet till 125 m nivån.
Rudgruveverket
Stortägtsverket antändes vid en reparation den 23 juni 1953 och brann ned till grunden. Ett anrikningsverk i anslutning till Rudgruvan projekterades med största skyndsamhet och redan den 7 september igångsattes byggnadsarbetet till en kostnad på 1,5 milj.kr.
Rudgruvans anrikningsverk, ca 1955
Rudgruvans malmbehandlingsschema i anrikningsverket. Klickbar bild för att öka bokstavsstorleken och upplösningen
Anrikning användes för att höja järnhalten i sligen och därmed minska slaggmängden i masugnsprocessen och andra i malmen förkommande oönskade föroreningar. Eftersom Rudgruvans järnmalm var magnetit, (svartmalm), så var processen enkel då det räckte att med magneter separera ur järnmalmen efter krossning och malning. Till skillnad från Stortägtsgruvans malm som var hematit, (blodstensmalm), som inte var magnetisk. Den krävde flotationsseparering i vatten eller spiralseparator alternativt skakbord där den tyngre hematit järnmalmen kunde separeras från gråberget efter krossning och malning.
Dammsjön med rörledning för anrikningsavfallet från Rudgruveverket, foto Göran Råberg 1979
I november 1954 var Rudgruveverket i produktion och fungerade tillfredställande. Under byggnadstiden lades gruvarbetet om till att omfatta endast undersöknings- och tillredningsarbeten för att höja produktionen till 50 000 ton slig per år. Efter 6 års produktion började avfallsdammarna på åkrarna öster om Rudgruveverket att bli fyllda och Fagersta Bruk sökte tillstånd hos myndigheterna att få använda Semla Dammsjö för anrikningsavfallet. Tillstånd beviljades 1960. En rörledning byggdes till sjön och togs i bruk 1961.
Rudgruvan Avfallsbehandling
Bilder från Rudgruvan
Gruvspelet i maskinhuset vid Rudgruvan, 1940-talet
Visning av torrborrning med dammsugning i Rudgruvan, vid borren Bertil Jansson
Redo med nya borrar,1951
Provborrning i Rudgruvan, 1957
Provstation i Rudgruvan 18 sept 1959
Provborrning i Rudgruvan 1958
Sista arbetslaget vid järnmalmsbrytningens nedläggande 1967, främre raden från vänster Karl Backström, Tapio Ihanus, Oskar Käll och Erik Bergqvist
Tapio Ihanus borrar efter dolomit, 1970
Rudgruvan principskiss, ”digitaliserad” av Göran Råberg efter ett foto av bild i Rudgruvans besöksrum
Järnmalmsbrytningen pågick till 1967 då Rudgruvan gick över till brytning av dolomit, som användes i hyttan. Järnmalmen kom från Riddarhyttan i fortsättningen.
Under Mars månads bild, 2018, kommer del 2 av Rudgruvans historia att berättas fram till vattenfyllningen av gruvan 1979 då Fagersta hytta lades ned och ingen dolomit längre behövdes.
Klickbara länkar till artiklar om Fagersta Bruks gruvor i Fagersta under 1900-talet:
Länk till Stortägtsgruvan: https://bruksmuseet.se/juli-2017-stortagtsgruvan-semla/
Länk till Rudgruvan, dolomitbrytning och nedläggningen: https://bruksmuseet.se/mars-2018-rudgruvan-dolomitbrytning/
Länk till Bäckgruvan i Meling: https://bruksmuseet.se/februari-2015-backgruvan-meling/
