Januari 2018- Fagersta Bruk År 1900

Från boken – Sveriges industri – dess stormän och befrämjare
Författad av Herman A. Ring år 1900
Redigerat och nedkortat av Göran Råberg

 

Bergslagen har länge haft stor betydelse för järnindustrin och förädlingsmetoderna är numera tidsenliga. Bland de äldsta och största av Sveriges järnbruk är Fagersta bruk. Redan under början av sextonhundratalet bedrevs där järntillverkning, men med endast en hammare.

År 1662 fick ägaren, friherre Henrik Horn privilegium att anlägga ytterligare en hammare. Brukets utveckling fortgick därefter de följande åren. En som i högre grad bidragit till en tillväxt, bör nämnas Salomon von Stockenström. Under hans styrelsetid på 1800-talet förenades Fagersta med Semla och Västanfors bruk.

 

Ett betydande uppsving påbörjades år 1852 då brukspatronen Thomas Aspelin blev ägare. Han var far till den nuvarande disponenten Christian Aspelin (* 1830). År 1873 genomförde familjen en förändring till aktiebolag med ett kapital av 2,5 miljoner kr upp till högst 5 miljoner kronor fördelat i aktier á 5 000 kr.

Högsta ledningen av Fagersta bestod sedan många år av brukspatron Christian Aspelin med tekniskt biträde sedan 1886 av överingenjör J.A. Brinell.

Under Aspelinska familjens ägo gjordes nybyggnader för bruksdriften med inte mindre än 4 miljoner kr. Sedan äldre tider drevs s.k. tysksmide. Dessutom fanns plåtvalsverket, det andra i riket, anlagt i början av 1800-talet av brukspatron Salomon von Stockenström. Under 1850-talet utbyttes det föråldrade tysksmidet mot Franche-Comté-metoden. I nästa steg gick man över till Lancashire i fem härdar. Det sistnämnda måste år 1886 vika för fabrikation av bessemer- och martinstål.

Henry Bessemer uppfann sin epokgörande ståltillverkningsmetod och den blev fulländad av konsul G. F. Göransson vid Edske masugn. Goda resultat gjorde att brukspatron Thomas Aspelin år 1860 uppförde en fast bessemerugn vid Västanfors bredvid den där nyuppförda masugnen. Första steget till Fagerstas nuvarande betydelse var taget. Eftersom brukets malmer visade sig synnerligen lämpliga för denna järnförädling byttes 1866 den fasta ugnen ut mot två konvertrar av vickbar konstruktion.

Det tillverkade stålet avyttrades under de första åren mest i form av göt och grövre ämnen. Då dess lämplighet för all slags stålmanufaktur blivit erkänd låg det nära till hands att vid bruket börja manufakturera största delen. För detta ändamål uppfördes:

1868 nya valsverk
1870 fabrik för sågblad, cirkelsågar och gevärspipor
1871 ånghammarsmedja, nu inrymmande 8 ång- och 2 lufthammare
1873 fabrik för spiral- och buffertfjädrar
1875 nytt plåtvalsverk
1876 klippspiksfabrik
1883 ståltrådsdrageri (1885 nedbrunnet men samma år åter uppbyggt i större skala) och en verkstad för tillverkning av ståltrådslinor
1884/1885 en 7 tons martinugn
1892 en andra martinugn, 10 tons, samt ett götvalsverk. En kraftstation installerades med 2st vattenturbiner på tot 430 hästkrafter på holmen, avsedd att lämna kraft via stållinor för drivning av götvalsverket, elektriska generatorer för belysning, pumpverk, blåsmaskiner och sågbladsverkstad
1893 valsverk för tillverkning av vällfria rör
1895/1896 två 10 tons martinugnar
1896/1897 ett med elektrisk kraft drivet tubdrageri för tillverkning av velocipedrör och vällfria ångpannetuber

Följande översikt av tillverkningskvantitet av stål, järn och stålmanufaktur från 1850 till nuvarande tid visar den gradvisa tillväxten.

Tillverkningskvantiteter:
1850-60 ca 850 ton
1861-70 ca 1 500 ton
1871-84 ca 4 800 ton
1885-90 ca 5 900 ton
1891-94 ca 7 500  ton
1895       ca 10 500 ton
1896       ca 13 000 ton

Dessutom har för export levererats betydande kvantiteter tackjärn.

Fagerstaverken disponerade en till största delen outnyttjad vattenkraft av sammanlagd beräknad effekt på 3000 hästkrafter från fyra av Kolbäcksån bildade vattenfall, nämligen vid Fagersta, Semla, Uddnäs och Västanfors. För att öka kraften till Fagerstas verkstäder anlades 1885 vid Uddnäs en kraftstation med 3st vattenturbiner på tot 370 hk. Kraften överfördes två km medelst tre linledningar. Semlas elektriska kraftstation från 1894/96 var på 650 hästkrafter och gav kraft till åtskilliga gruvor, Stortägtsgruvan i Semla, tre i Klackbergs gruvfält i Norberg samt till Bråfors hytta, som arrenderades av bolaget. Som då oanvänd drivkraft återstod 700 hk av Semla- och 400 hk av Västanforsfallet.

Fagerstas stål har fått ett mycket framstående anseende både i Sverige och utlandet. Största delen av brukets produkter exporteras. Dock avsätts även inom landet betydande kvantiteter av bland annat det kända ”Fagersta-fjäderstålet”, sågblad, ståltrådslinor, spiral- och buffertfjädrar, spiralfjädertråd m.m. Uteslutande Fagersta martinstål används vidare till pipor och stora delar av de gevär, som för svenska arméns räkning tillverkas vid Carl Gustafs Stads gevärsfaktori och till revolvrar vid Husqvarna gevärsfaktori. Eggstål går till Hults bruks välkända yxor samt till Eskilstunas rakknivar m.m. Utomlands levereras stål för många viktiga ändamål, såsom pianosträngar, velocipedrör, liar, yxor och för diverse verktyg.

Att Fagersta bruk ända till nuvarande tid saknat järnväg har avsevärt fördyrat tillverkningen och även gjort skötseln besvärlig. Närmaste stationer är Engelsberg och Norberg, båda på cirka 15 kilometers avstånd från bruket. Vintertid har 400 à 500 hästar per dag måst användas för transport av stål, kol, malm m.m. Men dessa olägenheter upphör i och med fullbordandet av statsbanan Krylbo – Örebro, med station i Västanfors, 2 kilometer från Fagersta och av Vansbro – Engelsbergs järnväg med statsbanan gemensam station vid Västanfors och en egen vid Fagersta, där bispår förgrenas till verkstäderna.

Fagersta kommer således att ligga vid korsningen av två järnvägar, som leder åt fyra olika håll. Om dessutom hänsyn tas till Strömsholms kanal finns nog inget annat svenskt järnverk som kan tävla med Fagersta i fråga om bekväma kommunikationer.

Arbetarbefolkningen, inberäknat hustrur och barn, uppgår till över 2 600 personer, de flesta boende i bolagets fastigheter.

Aktiebolagets styrelse utgörs för närvarande av Christian Aspelin, disponent, greve Gösta von Rosen, suppleant och förvaltare, samt J.A. Brinell, överingenjör och chef för den tekniska avdelningen.