Några gamla minnen

Artikel i Brukskoncerten 1931 skriven av bergsingenjör Edvin von Zweigbergk.
Publicerad av Göran Råberg med bilder från Fagersta Bruks arkiv.

 

År 1885, första gången undertecknad var på besök vid Fagersta, såg bruket annorlunda ut än nu. Vägen från handelsboden till kontoret har varit i användning sedan åtskilliga år nu. Dessförinnan gick vägen till förvaltarbostaden, nuvarande kontoret, och herrgården över den gamla rullbron i linje med Ekallén, vinkelrätt mot landsvägen Västanfors – Sembla. Vid korsningen av dessa vägar flankerades den till bruket nedgående vägen av tvenne gula arbetarbostäder av den s.k. gamla Fagersta typen.

Dessa byggnader voro emellertid år 1885 jämnade med marken, men tvenne av samma typ stodo ännu kvar, en vid Semblavägen ”-Fälleberg”, mitt emot Ingenjör Tigerschiölds bostad ”-Tallebo”, och ungefär där skollärarebostaden nu ligger vid Fagersta Skola.

Ett annat fanns ungefär i Handlande C. Ericsons trädgård ”-Stensbo”, mitt emot posten. Denna senare gamla byggnad användes bland annat till finka.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den då tämligen nya vägen mellan handelsboden och kontoret kom nog till, då handelsboden flyttades dit, där den nu är belägen, från att tidigare varit inhyst i det ännu kvarvarande stora magasinet intill herrgården.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I flygelbyggnaden som då kallades kavaljersflygeln, bodde en del tjänstemän, Kühns kontor kallades då jägmästarerummet. Eftersom jägmästaren, Alfr. Hahr, endast var där en à två gånger om året, och då någon vecka, stod rummet för övrigt ledigt och begagnades med nöje och fördel till suplokal. Många hundratals flaskor punsch, som var den tidens nästan enda umgängesdryck, har här förtärts, och det var icke utan att verkliga orgier understundom utspelades. Men tystnadens slöja häröver!

I den då ännu kvarvarande gamla idylliska trädgården, som sluttade ned mot strömmen, låg en kägelbana parallellt med västra gaveln av kavaljersflygeln och mitt emot källaren under Disponentens kontor. Detta hade sin betydelse, ty här stod ett jättefat med väl tempererad svagdricka, som flitigt användes vid kägelslagningen och som frekventerades starkt ’dagen efter’. Svagdrickan, som för övrigt var utmärkt god, tillhandahölls gratis av bruket. På den tiden ansågs det knappast vara en brukstjänsteman värdigt att släcka sin törst med bara vatten.

I förvaltarbostaden upptogs endast nedre botten till kontor och den övre beboddes av tjänstemän samt städerskan, som hade ett kök. Hon kunde således vid de små fester, som gingo av stapeln där, tillaga supén, vilken till sin fasta beståndsdel bestod av konserver med litet småvarmt. Då större fester höllos, serverades dessa i det nödtorftigt utrymda stora kontorsrummet. Sålunda firades undertecknads svensexa därstädes. Årets stora kräfthippa och Karldagen ginge även av stapeln i denna lokal. Det var nämligen så att vid den tiden märkvärdigt nog alla tjänstemännen utom Gotthard Landberg hette Karl.
Den första Karlfest, jag var med om, var den 28/1 1892, och den var traditionellt synnerligen grundlig.

Där nu hotellet, järnvägstationen och götgården ligga, växte då skog, som sträckte sig ända ned till Uddnäs såg. På nuvarande nya plåtverkets plats var en kärrmark ooh en liten vattensamling, där näckrosor trivdes.

Det vackraste partiet vid Fagersta var onekligen den park, i senare tider kallad grevinnan Rosens park, som låg utmed strömmen från förvaltarens trädgård till Uddnäs. Med slingrande gångar längs stranden, med soffor och andra viloställen var denna promenad och viloplats helt enkelt förtjusande. Det står ännu livligt för mitt minne, då jag första gången besåg och njöt av denna plats. Det var vid kungabesöket år 1885. De av traktens honoratiores, som ej voro inbjudna till Brukspatron Aspelin, hade här slagit sig ned, och medförda matsäckar kommo fram. Här utvecklade sig ett glatt och angenämt skådespel. Norbergsborna slogo sig särskilt tillsammans och togo allt gemensamt, varvid den gamle myndige, till utseendet så imponerande Brukspatron Wittfelt självskrivet tog hand om värdskapet, vilket han mästerligt utövade. Jag blev, som tillfällig Norbergsbo och elev vid gruvan, vänligen inbjuden och deltog med ungdomlig entusiasm i den allmänna glädjen.

På tal om kungabesöket, som ju i dagarna stått refererat i Avesta-Posten, fast i skev belysning, dock sedermera rättat av C. Åkerberg, kan jag icke underlåta att nämna, att första bessemerblåsningen, jag såg, var i närvaro av kung Oscar, och jag erinrar mig just, att min företrädare, Ingenjör Thellander, iklädd frack och vit halsduk, i rök och damm demonstrerade processen för majestätet. Föga anade jag då, att jag sex år därefter, år 1891, skulle intaga posten som platschef vid Västanfors. Det var emellertid nära, att jag redan 1886 blivit bunden vid Fagersta. Jag erbjöds då vid ett besök hos Brukspatron Aspelin i Stockholm att få kemistplatsen vid Fagersta, men det var förenat med ett villkor, som jag ej kunde godtaga. Därför blev det intet av.

Vid kungabesöket kunde jag helt naturligt endast flyktigt bese Fagerstas verkstäder. Dock erinrar jag mig, att där martinugnarna 1 och 2 äro belägna, funnos tre stycken lancashireugnar och två räcksmedjor. En räckhammare drevs med vatten; den andra med ånga. Den första martinugnen stod under byggnad. Vid Uddnäs fanns en hästskosömfabrik, vilken dock vid besöket året därpå, 1886, var nedlagd och maskinerna utrivna. Det sades, att sömmen icke blevo tillräckligt mjuka på grund av för hög manganhalt i råvaran. Där fanns även ett mycket primitivt slamverk för grafit, vilket år 1892 överflyttades till det ombyggda anrikningsverket i Västanfors.

Det är ej min avsikt att här gå in på Fagersta Bruks industriella utveckling. Emellertid vill jag nämna, att den sista bessemerblåsningen vid Västanfors ägde rum dagen före midsommaraftonen år 1897, eller den 22 juni. Tackjärnsblåsningar fortsattes alltjämt i Västanfors bägge hyttpipor samt i Ängelsberg och Fors till år 1915, under vilket år brukets tackjärnstillverkning helt överflyttades till Fagerstas då nybyggda hyttor. De tre piporna vid Fagersta pådrogos: No. 1 den 11 februari, No. 2 den 16 mars och No. 3 den 12 maj 1915.

 

 

År 1886 var min bergsskolekurs under ledning av Professor R. Åkerman vid Fagersta. Vi voro då inbjudna till Brukspatron Aspelin på middag. Jag nämner detta, emedan jag då hade glädjen att få se och bli föreställd för Brukspatrons moder. Hon var på sin tid en av stockholms största skönheter, och ännu då jag såg henne var det ej svårt att förstå detta. Denna utomordentligt vackra gamla dam ingav verklig vördnad, där hon satt i en rullstol med sina silvergråa kanonlockar och aristokratiskt fina ansiktsprofil. Zorn har just målat henne sådan, och denna tavla väckte på sin tid stor beundran och uppmärksamhet.

 

 

 

Vid min anställning vid Fagersta den 1 november 1891 intogo de ogifta tjänstemännen sina måltider hos Ingenjör Lovén. Han efterträdde Bruksförvaltare Örtenholm som ’traktör’. Den låga tillbyggnaden på förvaltarbostaden tillkom just för detta ändamål som matsal. År 1898 blev Brukshotellet färdigt, och då överflyttades helt naturligt mathållningen dit. Ja, på detta hotell har man i kamraternas krets haft många, många glada stunder, vilka aldrig skola förgätas. Men kronan på alla festligheter därstädes var den maskeradbal, som gick av stapeln någon gång i början av 1900-talet. Brukspatron Aspelin, generös och storslagen som alltid, hade rekvirerat hem från Stockholm maskeradkostymer, dominos, lösnäsor och lösskägg samt andra utensilier för en anständig maskerad, och allt tillhandahölls gratis på hans bekostnad. Stämningen blev genast mycket hög, och på gamla och unga var ingen skillnad. Vi voro, alla som lössläppta barn och roade oss gudomligt. Mången lustig episod har utspelats på detta ställe. Jag vill söka andraga ett par.

 

Det stora, för att icke säga tjocka men hjärtligt snälla och oförargliga originalet, Handelsföreståndare Gustav Levander, var icke den, som spottade i glaset. En afton i sällskap med Revisor B. pokulerades skarpt. Revisor B., som strax förut flyttat till Strängnäs, inbjöd sin vän Levander att besöka honom i staden, och samtalet rörde sig livligt om den saken. Samkvämet ägde rum en trappa upp, och då det upplöstes sent på nattkröken, skulle Levander gå hem men gick i stället för en trappa ner, en trappa upp och hamnade i Verkmästare S. rum. Då han klätt av sig och satt på sängkanten kom emellertid rummets ägare hem. Levander såg förvånad upp och utbrast: ”Va’ f-n är Du också i Strängnäs?”

 

Åter en annan, Byggmästare Eriksson, som ej heller föraktade de flytande gudsgåvorna, hade överförfriskat sig en afton. Han fann sig emellertid ha behov av bekvämlighetsinrättningen, vilken också besöktes. Där somnade han, och hans vänner, som tyckte, att han hade väl långvariga behov, tågade slutligen dit och dunkade på dörren. På grund av sitt yrvakna tillstånd, omgivningen ooh möjligen någon gungning i huvudet, trodde han sig vara på tåget och skrek: ”Jag har biljett till Krylbo.” Stället ifråga benämndes sedermera i långa tider vid detta namn.

Det är ju så, att vid ett tillfälle som detta, då man är beredd att lämna ett ställe, som utgjort ens hem i en hel mansålder, man helst vill påminna sig de angenäma minnena, och som dessa varit i legio, kan naturligtvis blott ett och annat framdragas. Men vad som icke får utelämnas, är ett omnämnande av den fest, som försiggick den 29/7 1900 – Brukspatron Aspelins 70-årsdag. Det var den mest storslagna fest, som någonsin hållits och antagligen även kommer att hållas vid Fagersta.

Ritualmässigt uppvaktades föremålet först av underlydande med musik och talmän i spetsen, och glädjeskott (dynamit) dånade genom bygden. Till den storartade middagen voro inbjudna – förutom de närmaste släktingarna – umgängeskretsen, tjänstemannakåren och några av de äldsta arbetsförmännen.

För den stora allmänheten, oavsett om de voro från Fagersta eller utsocknes, voro uppdukade i parken långa bord, där kaffe med dopp, påbredda smörgåsar och läskedrycker serverades till var och en så mycket han önskade. För att betjäna denna stora massa voro traktens mest sakkunniga kaffekokerskor engagerade samt dessutom ett halft tjog vaktmästare från du Nord som servitörer.

 

Den ungdomligt spänstige jubilaren var med överallt, tilljublad och hyllad. På aftonen avbrände Törner ett storartat fyrverkeri, som väckte sensation och stormande jubel hos massan. Något dylikt var av de flesta ej förut skådat. Vattenfallet var elektriskt belyst underifrån och verkade trolskt i den ljumma vackra sommarnatten.

Tager man nu dessutom med i räkningen den vackra trakten, kan med litet fantasi av den, som ej närvarit, framtrollas för det inre ögat en bild av bedårande skönhet. Säkert är att den, som var närvarande, glömmer den aldrig.