Av Göran Råberg
Källor: Fagersta Brukens Historia, bilder från Fagersta Bruks Arkiv
Vy från Andra Sidan mot martinverket, vid kajen ligger en pråm med tackjärn från Västanfors hytta.
I bildens förgrund ligger holmen mellan Kolbäcksån och Strömsholms kanal.
Fotot är från 1913 för schaktningen för Fagersta Hytta har påbörjats till vänster i bildens överkant.
Martinprocessen kom som andra götstålsprocesser till under 1800-talets senare hälft och gav möjligheter att masstillverka stål. Detta revolutionerade stålindustrin vid 1800-talets slut, dessutom kunde man för första gången återanvända skrot i en stålprocess, till exempel kasserade järnvägsskenor, vilka omsmältes tillsammans med tackjärn.
Martinprocessen är uppkallad efter den franske metallurgen Pierre-Émile Martin (1824-1915) och dennes far François Marie Émile Martin (1794-1871) som arbetade vid Sireuil och uppfinningen kunde presenteras på världsutställningen i Paris 1867 och väckte stor uppmärksamhet och fick bära deras namn.
Under martinprocessen sker färskningen genom slaggen, som täcker badets yta. Liksom vid bessemerprocessen skiljer man mellan den sura och den basiska processen. Vid den sura martinprocessen är ugnens infodring kiselsyrerik och slaggen blir sur. Vid denna metod renas inte järnet från fosfor eller svavel. Vid den basiska metoden tar slaggen upp fosfor ur järnet samt delvis svavel. Vid martinprocessen är man inte för värmealstringen hänvisad till tackjärnets legeringsämnen och kan därför även röra sig med vidare marginal i fråga om tackjärnets sammansättning.
Idén med regenerativa ugnar hade dock uppfunnits av Friedrich Siemens och Carl Wilhelm Siemens, varför metoden i Tyskland ofta kallas Siemens Martin.
I ett stålverk är transportfrågorna alltid av väsentlig betydelse på grund av storleken av de materielmängder som ska hanteras där. Inte minst gäller det för martinverket, genom vilket de största kvantiteterna passerar och där det tillförda materialet till stor del utgörs av en så skrymmande substans som järnskrot.
När Fagerstas fyra första martinugnar byggdes i slutet på 1800-talet, var det inte möjligt med sådana mekaniska hjälpmedel som krävde elektrisk drift. Man räknade blott med att för hand och med enkla hjälpmedel utföra insättningen av utgångsmaterialet, chargeringen, samt det flytande stålets tappning i skänkar och därifrån till kokiller. Under dessa förutsättningar fanns inget hinder att placera ugnarna på tvären i byggnaden, som även blev fallet.
Denna placering gjorde det emellertid sedermera omöjligt att betjäna ugnarna med en gemensam elektrisk travers eftersom detta krävde att ugnarnas längdriktningar låg i rät linje. En särskild travers för varje ugn var inte endast ekonomiskt ogynnsamt utan även omöjligt av utrymmesskäl.
Då en femte martinugn uppfördes år 1906, placerade man den i byggnadens längdriktning i rät vinkel med övriga ugnar för att möjliggöra en mekanisering av verket. Därefter fanns förutom den nya ugnen på 20 ton och basisk de fyra »felvända». Den äldsta var basisk och mycket liten, av de övriga var två basiska och en sur. Vidare var en degelstålsugn placerad i martinverket. Den vid martinugnsbygget förutsedda mekaniseringen igångsattes år 1905 då man anskaffade en travers på 5 ton och en chargerkran på 3 ton.
De »felvända» ugnarna vändes åren efteråt dock revs den lilla 5 tonsugnen 1913. Någon ny ugn kom emellertid aldrig till stånd på detta utrymme, för följande år beslöts att det »tills vidare» skulle anstå med martinugnsbygget. I stället anskaffades en elektrisk Rennerfeltugn, vilken placerades i annan lokal.
Efter den lilla basiska ugnens rivning år 1913 och tills man rev de båda återstående gamla ugnarna år 1926, omfattade martinverket sålunda sju ugnar, varav fem moderna 20 tons ugnar. Fördelningen på sura och basiska ugnar växlade under årens lopp genom att ugnarna vid reparation allt efter omständigheterna ändrades i detta avseende.
Mellan martinverket och laboratoriet anordnades år 1912 en rörpostledning genom vilken stålproverna skickades för analys, så att väntetiden förkortades.
Generatorerna för alstring av martinugnarnas bränngas blev under åren 1917-1919 utbytta mot sådana med vridrost. Ett incitament till denna förbättring utgjorde tvånget att på bästa sätt utnyttja bränslevärdet hos de för gasalstringen använda stenkolen, och detta gällde speciellt de mindervärda. Mot slutet av första världskriget nödgades man i ökad utsträckning använda vedbränsle för eldning av generatorerna. År 1918 installerades därför en anläggning för tuggning av flis.
Skorstens höjden växte med åren, i folkmun var orsaken att ledningen ville skicka röken utanför Fagersta.