Juli 2017 – Stortägtsgruvan i Semla

Av Göran Råberg
Källor: FAGERSTA BRUKENS HISTORIA och Axel Råberg, bilder från Fagersta bruks arkiv och Axel Råberg

 

Omgivet av rika och högklassiga järnmalmsfyndigheter hade Fagersta Bruk ett utmärkt läge. Den i slutet på 1800-talet och framåt betydelsefulla Stortägtsgruvan förde blodstensmalm, (hematit). Gruvan tillhörde organisatoriskt ett särskilt bolag, Stortägts Grufve AB, där Fagersta Bruk var huvudaktieägare och ansvarade för driften.

Utmålet beviljades den 4/11 1854. Provbrytning skedde under 1859 och den egentliga starten på brytning inleddes 1873.

1897 byggdes ett nytt maskinhus med ett elektriskt drivet gruvspel, elkraften kom från den nybyggda kraftstationen Semla 1. Ett nytt gruvschakt bröts och en ny lave uppfördes med hiss för malm och persontransport, vindflöjeln med järnmärket sattes upp när allt var färdigbyggt 1897. En egenhet hade den nya gruvlaven, den var inte stabil utan den rörde sig, till eller från maskinhuset. Varje gång hissen startade och belastningen på linorna ökade eller minskade rörde sig laven, det vill säga när hissen gick upp eller ned och när den stannade på olika nivåer. Förstärkningar utfördes med stockar och staglinor, laven blev därmed stabilare.

En linbana konstruerades och uppsattes av G. A. Granströms linbaneföretag och användes för transport av malmen ned till en pråmlastningskaj vid Flogen på 1880-talet och användes till 1915. Malmen transporterades därifrån till Västanfors hytta med pråmar eller järnväg via stickspår till Flogens lastplats från SWB järnvägen som invigdes år 1900, (Ludvika – Stockholm).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En smalspårig järnväg till Stortägten byggdes 1915 och på den transporterades malmen mellan Stortägtsgruvan och Fagersta Bruks nybyggda hytta.

Malmen från Malmkärra och Stortägten blev dock mycket kostnadskrävande för Fagersta Bruk, på grund av den låga järnhalten. Malmkärramalmen med magnetit höll 50 % Fe och var engående, men besvärades av en relativt hög svavelhalt. Stortägtsmalmen var en ganska fattig kvartsrandig blodstensmalm med 47 % Fe, dock låg i fosfor och svavel, problemet var att malmen var mycket sur med inte mindre än 30 % Si0₂.

Mot slutet av 1933 beslöt styrelsen för Fagersta att uppföra ett anrikningsverk vid Stortägtsgruvan. Sommaren 1932 nedlades gruvdriften helt vid Rällingsbergsfältet i Långshyttan, malmtillgångarna ansågs uttömda. Ägare var Fagersta Bruk. Anrikningsverket som var i gott skick vid nedläggningen, monterades ned och byggdes upp vid Stortägtsgruvan utanför Fagersta 1934.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stortägtens anrikningsverk placerades i sluttningen vid sidan av järnvägen till Stortägtsgruvan. Infrakten av malmen till verket ägde rum med hjälp av ett stickspår från järnvägen till Malmkärra och Kolningberg, där tillräcklig fallhöjd erhölls för att vagnarna skulle kunna tömmas i fickor ovanför grovkrossen. Slutprodukten, sligen, tappades i vagnar nedanför sluttningen på ett stickspår till Stortägtsjärnvägen. Malmen
från Rudgruvan transporterades med hjälp av en linbana till Stortägtsverket.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brytningen i Stortägtsgruvan pågick till december 1948 då malmfyndigheten bedömdes som uttömd, då var nivån nere på 375 m. Därefter fick Rudgruvan stå för hela malmbrytningen i Semla. Stortägtsgruvans lave revs 1949.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den 23 juni 1953 brann Stortägtsverket, som var byggt i trä, ned till grunden på grund av reparationsarbete där ett svetsarbete antände byggnaden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett nytt anrikningsverk projekterades med största skyndsamhet med placering vid Rudgruvan och invigdes i november 1954.

 

Bostäder i Stortägten